ALVA MYRDAL och GUNNAR MYRDAL
KRIS
I
BEFOLK
NINGS
FRAGAN
B ONNIERS
AL VA MYRDAL och GUNNAR MYRDAL
KRIS I BEFOLKNINGSFRAGAN
KRIS
I BEFOLKNINGSFRAGAN
A V
ALYA MYRDAL och GUNNAR MYRDAL
STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÓRLAG
Copyright. Albert Bonnier J934.
STOCKHOLM
ALB. BONNTERS BOKTRYCKERl 1934
I N N E H A L L.
Inledning 7
Kris i befolkningsfragan.
1. Malthusianismen och nymalthusianismen 15
Malthusianismen. — Nymalthusianismen. — De sista nymalthusi- anska reformkraven : preventivlagens avskaffande och fosterfordriv- ningens sociala reglering.
2. De allmanna befolkningsteorierna 56
Nativitet och inkomststandard. — Befolkningsoptimum. — Ras-
biologiska vardeskillnader mellan socialklasserna? — De generella teoriernas bankrutt.
3. Aktuella tendenser i den svenska befolkningsutvecklingen 82
De yiktigaste fórandringarna under de sista decennierna. — Ten- denserna for den niirmaste framtiden. — Skola fruktsamhetstalen stanna i sitt fali och i sa fali var?
4. Den narmaste framtidens befolkningspolitiska asiktslage 102
Folkhushallets sammankrympning och aldringarnas overtalighet.
— Befolkningstrycket utifran. — Den framtida befolkningspoli- tiska installningen.
5. Det svenska folkets leunadsstandard 118
Loner och inkomster. — Bostadsstandarden. — Naringsstandarden.
— Arbetslbsheten och jordbrukskrisen. — Sambandet med frukt- samhetsutvecklingen.
6. Socialpolidken och det ekonomiska produktions- och fordelnings-
problemet 173
Tryggandet av folkets forsorjning. — Utjamning av de individuella inkomsterna efter barnfbrsbrjningsbbrdan. — Utjamning av barn- fdrsorjningskostnaden genom socialpolitik.
7. Socialpolitiken och folkets kvalitet 205
De skiirpta kvalitetskraven i det moderna livet. — Kvalitetssyn- pupkten i arbetsloshetsproblemet. — Steriliseringsfragan. — Bar-
6
INNEHALL
nens naringsstandard. — Det bostadsliygieniska problemet. — Fy- sisk och psykisk hiilsovard. — Skolans uppfostringsmal. — Den sociala cirkulationen mellan yrken och klasser. — Sammanfattning.
8. Socialpolitiken och den familjesociologiska utnecklingen
Familjens omvandling. — Barnens fostran i familj och barn- kainmarskolor. — De gifta kvinnornas arbetsforhallanden. — Den nya familjen.
286
Sakregister
327
INLEDNING.
Kris i befolkningsfragan.
Mer an de fiesta andra samhallsproblem har befolknings- fragan fórmatt uppróra sinnena.
Den snuddar namligen vid nagra omraden av samhalls- moralen, som sedan gammalt legat i centrum for religions- larares och moralisters intresse: fórhallandet mellan konen, aktenskapet, fortplantningen och familjen. Den har darfór kommit att berora s. k. personliga samvetsfragor. Och sa langt tranga eljest de stora samhallsproblemen blott med den stórsta svarighet. Vidare far man naturligtvis minnas, hur djupt kom- plexbundet kónsproblemet kommit att bli i den moderna vaster- landska civilisationen. I denna komplexbundenhet ligger for óvrigt en god del av sjalva anknytningen till den individuella moralen.
Det maste emellertid starkt understrykas, att denna kontakt med de ”personliga samvetsfragorna” aldrig varit det politiskt yasentliga i dessa asiktsstrider, allra minst om vi som har blott halla oss till den mera genomtankta och systematiskt ut- byggda asiktsbildningen. Ytterst ha striderna aven i befolk- ningsfragan gallt de stora sociala valfards- och fórdelnings- problemen. De ha blott varit ett inslag i den alltsedan 1700- talet oavbrutet pagaende kampen mellan reaktionara och radi- kala samhallsideal och klassintressen.
For narvarande genomleva vi atminstone har i Sverige en asiktsuppluckring. Det har hant en hel del, som rivit upp gamla traditionella asikter i befolkningsfragan. Man ar uppen-
8
KRIS I BEFOLKNINGSFRAGAN
bart oviss och yillradig i nastan alla lager; man ar mindre fastlast i sin installning an kanske nagonsin tidigare.
Ingen vet riktigt pa vilken fot han skali sta. Orsaken ligger huvudsakligen i den faktiska nativitetsutvecklingen under de senaste decennierna. Men asiktsuppluckringen i befolknings- fragan har sin motsvarighet i en pagaende allman omlaggning av de sociala stridsfronterna och asiktslinjerna, en politisk ut- yeckling som ej heller i andra avseenden natt mycket langre an till oklarhet.
Lat oss for att fa en utgangspunkt ta fasta pa asiklsliiget i befolkningsfragan ungefar vid den tidpunkt, da den nu aldrande generationen mottog sina politiska impulser, och lat oss darvid skilja mellan en socialradikal och en socialkon- servativ politisk installning.
De radikala ómmade for de fattiga och forsvarslbsa i sam- hallet. Under slutet av 1800-talet och kring sekelskiftet fingo de sin ideologiska resonansbotten och sin politiska maki bas i den framvaxande arbetarrórelsen, som kraftigt genomsyrades av de socialradikala ideerna, vilka ju i stort sett motsvarade arbetarklassens ekonomiska intressen. I befolkningsfragan voro de radikala nymalthusianer (trots att de socialistiska teore- tikerna, som langre fram skali skildras, i princip aldrig med- givit att befolkningsminskning vore det rationella boternedlet mot den sociala nóden).
Nymalthusianernas ideał var en rationalisering av barnaveln. Barn borde komma till varlden endast efter sina fóriildrars fria val. Och detta borde bli regel ej blott i den ”bildade” over- klassen utan aven inom arbetar- och bondebefolkningen. Famil- jernas ekonomiska standard skulle stiga genom att barn- kullarna blevo mindre. Till f 61 j d av befolkningsminskningen — eller som man val snarast tankte sig: den minskade be- folkningsókningen — skulle aven utbudet av arbetskraft minskas i fórhallande till de knappa naturtillgangarna. Arbetskraften skulle sa bli en yardefullare produktionsfaktor, yarigenom
DEN GAMLA RAD1KALISMEN OCH KONSERYATISMEN
9
arbetsloshetsrisken skulle minskas och lbneinkomsterna stegras. Fattigdom och nód skulle forsvinna.
De konservativa representerade daremot de hesittande klas- sernas intressen. Dessa intressen synas i nyare tid icke ha kunnat vara direkt idealbildande pa samma satt som de fattigas intressen. For att kunna upphójas till politiska ideał ha de darfor i hogre grad mast forgyllas genom romantiska, mora- liska och religiósa inslag. I hefolkningsfragan voro de konserva- tiva antinymalthusianer.
En genomfórd fodelsekontroll antogs skola verka upplosande pa kónsmoralen. Mojligheten att ha konsumgange utan att riskera att fa barn skulle ta bort den sanktion, som — vid sidan av risken for kónssjukdomar m. m. — vidmakthóll ung- domens sedliga avhallsamhet och de vuxnas trohet i iiktenskap- liga forbindelser. Fodelsekontrollen framstod dessutom i och for sig sasom ett ”onaturligt” ingrepp i skapelsens ordning och strede emot den kristna religionen. Den sasom fóljd in- tradande befolkningsminskningen skulle beteckna en rasens degeneration och betyda ”slaktets sjalvmord”. Nar befolknings- trycket minskades, skulle landet 6versvammas av invandrare fran frammande folkraser med hogre fruktsamhetstal. Med de starkares ratt skulle dessa overta och omforma vart dyr- bara kulturarv. Denna invasion skulle dartill kunna dra med sig internationella forvecklingar och riskera var fred. Samtidigt skulle darvid de minskade barnkullarna sanka var fórsvars- kraft och blottlagga landet for rovlystna eróvrare.
Med denna allmanna installning lag det mindre nara till hands att fasta vikt vid sambandet mellan nativitet och fattig- dom. Man hade i det konservativa lagret en benagenhet att blunda for nodens och arbetslbshetens sociala orsaker och blott fasta blicken vid de personliga. Var och en, som allvarligt stravade att fórsórja sig och de sina, kunde nog finna en fór- varvskalla, om han namligen inte reste ”orimliga” ansprak pa arbetsersattning. Det fanns nalurligtvis, det medgav man, en
10
KRIS I BEFOLKN1NGSFRAGAN
del orkeslósa aldringar och dartill aven sjuka, lytta eller socialt forkomna individer i de yngre aldrarna, och dessa finge sam- hallet dra fórsorg om, savida de icke hade anhóriga, som kunde fylla denna fórsórjningsplikt. Med fórnójsamhet och sparsam- het kunde dock aven en mindre inkomst ge nodtorftig barg- ning at en familj, fastan harnen voro manga. Familjelyckan vore mera an av inkomsten beroende av moraliska egenskaper. Dessutom gave det bestaende samhallet rika mojligheter att na stegrad inkomst for alla dem, som voro tillrackligt idoga, pa- passliga och sparsamma.
I nagot fórenklad utformning ha vi darmed antytt de bada asiktsfaror, vari det befolkningspolitiska tankandet lankades i Sverige annu omkring sekelskiftet. Pa ungefar ettdera av dessa satt tanker folk alltjamt i vissa kulturella avkrokar inom vart samhalle. Men bland de mera vakna ar asiktslaget ett helt annat. Det ar till en bórjan betydligt oklarare i sina 1 in jer an for trettio ar sedan. Den viktigaste orsaken hartill iir, som redan sagts, den faktiska nativitetsutvecklingen.
De radikala nymalthusianerna ha sannerligen blivit bonhorda óver hovan. Fodelsetalen ha fallit katastrofalt. Och de fort* satta att falla: nagon hotten kan annu inte skonjas. Narmast pekar utvecklingen emot en av rena miniatyrfamiljer uppburen befolkning, vilken oavbrutet minskas i en sa smaningom alit snabbare takt. Detta hade man knappast tankt sig. Samtidigt har den tekniska utvecklingen i grunden forandrat arbets- kraftens knapphetsforutsattningar. Arbetslosheten ar visser- ligen fruktansvard, stórre an nagonsin. Men var och en vet, att det inte beror pa nagon knapphet pa naturtillgangar. Yar och en kan darfór aven draga den slutsatsen, att det inte finns stor anledning att lita pa att arbetslosheten skulle ga ner blott pa den grund, att nativiteten ytterligare minskades.
Med den teknik, vi nu beharska, ha vi naturtillgangar nog att fórsorja en stórre befolkning pa en hógre levnadsstandard, och tekniken fórbattras oavbrutet. Felet ligger ej langre i
DEN NYA RADIKAL1SMEN
11
knappheten pa naturtillgangar och 6vertaligheten av man- niskor. Felet ligger i den samhalleliga organisationen av pro- duktionen och av fórdelningen, som icke kunnat halla jamna steg med den tekniska utyecklingen. Frań en nagorlunda jamnt fortskridande industriell utveckling med stigande levnadsstan- dard men alltjamt under knapphetens stjarna ha vi fórts óver i nagot som liknar en permanent ”óverflódskris”. Darmed har aven var befolkningsfraga kommit i ett alldeles nytt lagę.
Infór den kraftigt pabdrjade avfolkningen just i denna tid av exempellóst snabbt tekniskt framatskridande ha de som se radikalt pa de sociala problemen att vanda skóldarna. De komma att fa ett nytt intresse att hejda fruktsamhetstalen9 fali. Men hur skali detta kunna ske? Vilka medel sta till fórfogande for en positiv befolkningspolitik? En sak blir klar genom en social analys av motivspelet bakom fodelsebegransningen och den bestyrkes av erfarenheten fran andra nationer: har racker det inte med sma justeringar av den ekonomiska fórdelningen. Fruktsamhetspremieringar, skattelindringar for barnrika famil- jer och dylikt komma mójligtvis att ge oss en kortvarig illusion av att vi fora en positiv befolkningspolitik, men de komma att lamna fruktsamhetsutvecklingen tamligen oberórd. Vill man vinna mer an en illusion far man nog ratt grundligt reformera hela samhallet.
Det blir da fraga om en ganska radikal omfórdelning av inkomsterna mellan familjer med en olika stor barnfórsórj- ningsbórda och olika stor inkomst. Det kommer att gaiła en profylaktisk socialpolitik, narmast styrd av syftet att stegra folkmaterialets kvalitet men samtidigt fórverkligande den radi- kala fórdelningspolitiken genom att góra en vasentlig del av barnfórsórjningsbórdan till en hela samhallets angelagenhet. En hel del sociala institutioner — och i fórsta hand familjen — komma darvid att behóva anpassa sig i den riktning, att var folkstam aterigen skali finna det lont att fórnya sig sjalv. Pa botten ligger det stora nationella fórsórjningsproblemet:
4-
jkowvk ę - f - i ° n
v f i UOUA
12
KRIS I BEFOLKN1NGSFRAGAN
hur skola vi genom fullt utnyttjande av var arbetskraft, vara naturtillgangar och var teknik kunna góra var produktion i hógre grad effektiv? En stegring av produklionen iii viktig i och for sig pa grund av sina omedelbara yerkningar ii folkets leynadsstandard och dess ekonomiska trygghet. Men den ar nr befolkningspolitisk syn punkt an viktigare indirekt genom alt ut- góra den nodvandiga fórutsattningen for alt vi skola ha rad med de fórdelningspolitiska och socialpolitiska reformerna. Elt positivt intresse for befolkningsstockens uppehallande, som inte nójer sig med utsiktslost socialt kvacksalveri, leder saledes lit i kravet pa samhallsreform.
Det ar for att soka ange de stora linjerna i en befolknings- politik av denna art, som denna bok ar skriven. Sjiilva yar problemstallning asyftar en slutgiltig likvidering av den iittio- talsradikalism i befolkningsfragan, som vi ansę vara hopplost ur takt med den sociala tidsutvecklingen. Det ar i och for sig intet markvardigt, att aven asikter aldras och skola do. Poli- tiska asikter gaiła sociala tillstand och utvecklingstendenser, som man vill andra. Andra sig darvid tillstanden och ten- denserna, fa ocksa asikterna andras. Góra de det icke, sta de kvar blott sasom anomalier — utan fórbindelse med de verk- liga sociala problemen. En i denna mening fóraldrad radika- lism hor rentav till det yederstyggligaste inom idepolitiken: den blir med nódvandighet fórvandlad till det sarskilda slag av social konservatism, som kanns igen pa att den ar sur till lynnet och rotlós i tiden. I det laget komma latt radikalismens gamla yeteraner, om de fórlora kanningen med de fórandrade problemfórutsattningarna. Vi hedra dem aven da garna, men blott sasom historiska fóreteelser, hórande hemma i en annan utvecklingsepok an den vi ha att leva och verka i.
Men lika illa stallda aro de konservativa antinymalthusia* nerna — atminstone de, som tagit sin morał och religion nagorlunda pa allvar och ej blott begagnat dem sasom tiickelse óver sin klassegoistiska oyillighet inom socialpolitiken.
DE KONSERYATIYAS BEKYMMER
13
Det gar inte garna att pa det sociala planet driva moraliska ideał alldeles stick i stiiv med den faktiska utvecklingen. Ali morał maste i viss man acceptera. I alla hiindelser ar det klart att de medel man anvant for att soka stoppa fodelsebegrans- ningens utbredning — strafflagstiftning och predikningar — icke aro effektiva. Och fragan ar da: vilka andra medel har man att lita till? — I det konservativa lagret har man annu knappast kommit fram till att stalla den fragan klart och arligt. Man har skytt de socialpolitiska konsekvenserna.
Overhuvudtaget har den sedliga fórtrytelsen gentemot fódelse- begransningen fórlorat sina fasten. Vi veta — inte minst fran den tidens skónlitteratur, fran memoarer och muntlig familje- tradition, fran rattegangsprotokoll och statistik — att man- niskor inte voro sa overdrivet sedliga och harmoniska under 1800-talet, trots franvaron av fódelsekontroll. Och pa veder- haftigt hall borjar man ju allvarligt betvivla, att den ungdom som nu vaxer upp med nagorlunda fri tillgang till kontraceptiva medel av alla slag skulle genomgaende vara sa sedligt fór- vildad. Manga erfarna och omdómesgilla iakttagare góra tvarl- om gallande, att den i jamfórelse med en tidigare generation ar klarare, allvarligare och stundom mera ansvarsmedveten. Vissa ansamlingar av asociala element finns det naturligtvis aven nufortiden, men det lar det visst alltid ha funnits.
For skepsis och kritik gentemot overhuvud alla asikter i befolkningsfragan finns det for narvarande óvernog av skal. Det ar inte att undra pa om under dessa fórhallanden en all- man villradighet eftertratt den klara asiktsspaltningen fran attiotalet och sekelskiftet. Men sa smaningom komma val asikts- linjerna att klarna igen. Befolkningsproblemet kommer pa nytt att fa sin centrala plats bland stridsfragorna i den idepolitiska diskussionen. Vi skulle till och med tro, att den i nasta genera- tion kommer att dominera hela den socialpolitiska problem- stallningen. Den kommer atminstone att tvinga sig in som en
14
KRIS I befolknincsfra<;an
huvudsynpunkt i alla de speciella problemen. Befolknings* fragan kommer emellertid da att vasentligt ha v ii x 1 a 1 innehall.
Det ar denna kris, som just nu ar i sin begynnelse. Asikts- uppluckringen betecknar bara ett kortvarigt overgangsskede, liksom trettiotalets hela politik djupast praglas av den luisliga forvandlingens kaos.
HISTORISK TILLBAKABLICK
15
FoRSTA KAPITLET.
Malthusianismen och nymalthusianismen.
Det ar av ett visst intresse att sóka góra sig en fórestallning om de nya asikter i befolkningsfragan, som aro i framvaxande. Uppgiften frestar dubbelt, eftersom ett studium av dessa fram- tida asiktslinjer i befolkningsfragan ger en utblick óver hela den nya socialpolitik och den nya ekonomiska, psykologiska och moraliska grundval for det sociala livet, som kommer att bryta igenom sasom en f 61 j d av den tekniska utvecklingen.
Men forst en skiss óver den ideutveckling, som redan helt och hallet ligger bakom oss. Aven nar ett asiktsfórlopp, sasom just har, uppenbarligen haller pa att góra en tvar vandning, gór man klokt i att icke fórsma en tillbakablick. Det blir annars sa svart att verkligen fórsta det lagę, vari man befinner sig. Vara tankar rinna ju alltid fram óver decenniernas lagrade doktrinfossil, vare sig vi veta det eller inte — och mest sa nar vi inte veta det. Dessa doda tankar grumla som ett bottenslam alla vara fórestallningar och asikter. Genom en tillbakablick kan man góra en rationell utfallning och fransilning. Dari ligger egentligen vardet av en historisk orientering. Den skali frigóra oss fran de dódas makt óver vart eget liv.
Traditionen — d. v. s. den irrationella bindningen av vara fórestallningar och asikter — kan óvervinnas blott genom att den intellektuellt fixeras, fórklaras och kritiseras. Det har nar- mast fóljande fórsóket att antyda vissa breda idehistoriska linjer maste emellertid av utrymmesskal bli ofullstandigt. Den som ónskar en mera ingaende framstallning av hela den tanke- miljó, varinom den befolkningspolitiska diskussionen vaxt upp,
16
MA LT HUS! AN I SM E N OCH NYMALTHUSIANISMEN
hanyisas liii ”Vetenskap och politik i nationalekonomien”, Stockholm 1930, och ”Socialpolitikens Dilemma” i Socialt Tidsskrift, Kpbenhayn 1932, samt i Spektrum haftena 3 och 4, 1932. 1 dessa arbeten behandlas dock icke speciellt befolknings- fragan.
Maltlmsianismen.
Man maste till en bórjan halla klart for sig, alt, idehistoriskt sett, hela den moderna diskussionen i befolkningsfragan lik- som óverhuvudtaget hela striden om socialpolitiken Springer upp under 1700-talet ur den gamla konflikten mellan egen- domskonservatismen och egendomsradikalismen.
Den aldre merkantilistiska ekonomien med sin harstamning fran de autokratiska statslarosystemen hade mestadels gatt pa sidan om denna konflikt genom en fullkomligt krass och nu- mera svarbegriplig likgiltighet infór fattigdomens ohyggliga faktum: ”De fattiga aro aldrig sa ihardiga, som da arbets- kraften ar billig och spannmalen dyr.” Eller: ”Harda lider aro en valsignelse, ty da hallas de fattiga till Hit.”
1700-lalets morgonklara upplysningstankande bringar emel- lertid konflikten upp i dagen. Ali samhallsspekulation lankas darefter i tva huvudstrommar : den konservativa, som full- standigast utvecklats i den fysiokratiska och den tidiga klas- siska ekonomiska teorien, dar man lagger tyngdpunkten pa det individualistiska frihetsbegreppet och sa utsmider en samhalls- och egendomsbevarande liberalism; och den radikala , utopiska, rousseauanska anarkismen eller socialismen, som bibehaller frihetsbegreppet men sdker bringa detta i óverensstammelse med det sociala jamlikhetsbegreppet och da blir ekonomiskt revolutionar.
De radikala socialteoretikerna kunde effektivt kritisera de konservativa genom att papeka, att dessa togo de bestaende aganderattsforhallandena sasom givna och sjiilyklart rattfar- diga. Friheten blir da en frihet bara for de rika. De radikala
MALTHUSIANISMENS POLITISKA BAKGRUND
17
teoretikerna maste helt enkelt satta in med en kritik pa just denna punkt. Sjalva karntanken i deras utopism ar ju denna, att man genom en forandring av aganderattsinstitutionerna kan forvandla var skropliga varld till ett Eden. Det ar daruti den radikala utopismen ar socialt revolutionar.
Denna radikala frihetsteori kunde emellertid efter i grunden liknande linjer sonderkritiseras av de konservativa liberalerna. Det ar vad Malthus gór. Hans bok om befolkningens standiga press emot naringsutrymmet ar skriven just for att bevisa, att man icke nar ett tusenarsrike blott genom en andring av sam- hallsinstitutionerna. Elandets orsaker sitta enligt Malthus’ upp- fattning mycket djupare: de aro rotade i ”den manskliga naturen”.
Detta ar for ovrigt i alla tider den djupaste motsattningen mellan en konservativ och en radikal installning till samhalls- problemen. Alit beror pa hur mycket man vill skylla pa indi- viderna sjalva och hur mycket pa samhallsmiljón. Rudolf Kjellen uttryckte en gang saken sa, att en radikal standigt ar benagen att tanka, att det ar tillfallet som gór tjuven, medan en konservativ alltid lutar mot den uppfattningen, att det ar tjuven som gór tillfallet. Den pessimistiska hanvisningen till ”den manskliga naturen” ar darfór standigt den djupare inne- bórden av varje konservativt politiskt argument, som icke enkelt, krasst och arligt motiveras direkt ur den harskande klassens ekonomiska intressen, vilket ju sa smaningom blivit omodernt. Den malthusianska befolkningsteorien ar intet undantag. Den utgór i sjalva verket ett av de skickligast ut- spekulerade reaktionara argument utifran den ”manskliga naturen”, som nagonsin blivit pafunna.
Och reaktionen var verkligen vid den tidpunkt, da Malthus anonymt gav ut sin beromda essay i befolkningsfragan, i starkt behov av battre argument i den sociala striden. Just vid ingangen till 1800-talet var namligen det idepolitiska laget tamligen egenartat.
2. — My r dal. Kris i befolkningsfragan.
18
MALTHUSIANISMEN OCH NYMALTIIUSIANISMEN
Ytligt att dóma var det radikalismen, som satt med de basta korten pa hand. Den borgerliga liberalismen var principiellt radikal, fastan praktiskt konservativ. 1700-talstankandet bade mynnat ut i satsen om alla manniskors lika ratt. Denna princip hade rentav inskrivits i de berómda deklarationer, som voro avsedda att bilda grundvalen for samhallslivet i Forenta staterna och i Frankrike: Declaration of Independence 1776 och Declaration des droits de Thomme 1789. Denna jamlikhets- princip finner aven i fortsattningen en trygg forankring i sj ii 1 va den utilitetsmaxim, som under mer an ett sekel skul le bli grund- valen for det ekonomiskt politiska tankandet.
Enligt utilitetsmaximen borde samhallets alla fbreteelser vagas och bedomas med den grundsatsen i sikte, att blott sadana politiska atgarder voro forsvarliga, som ledde till stdrsta mbjliga lycka for storsta mojliga antal manniskor. Men vid genomforandet av denna sociala lyckokalkyl vore det ju helt simpelt en falsknikning, om man icke raknade alla indi- vider for en och ingen for mera un en. Alt jamlikhetsprincipen pa detta vis ingick sasom ett led i sj iilva utilitetsmaximen understróks ofta av de utilitaristiska filosoferna och ekono- merna, och sarskilt Bentham och John Stuart Mili hade blicken klar for denna konsekvens.
Jamlikhetsprincipens forankring i den tidens samhallsekono- miska tankande — bade det konservativa och det radikala — blir an fastare genom teorien om ”den sjunkande nyttans lag”, som ju utvecklats av Bentham och óvertagits av hela den klassiska skolan. Om ett tillskott av en krona betyder en alit mindre ókning av behovstillfredsstallelsen, ju stórre den in- komst ar, till vilken denna tillskottskrona lagges, och om en krona darfór ar langt mera ”vard” for den fattige an for den rike, nar man givetvis en storre total lyckosumma for sam- hallet i dess helhet genom att ta fran de rika och ge at de fattiga. Inkomst- och formbgenhetsutjamnande politiska in-
LIBERALISMENS RADIKALA CRUNDYAL
19
grepp skulle darfór rent ekonomiskt vara forsvarade ner till fullkomlig jamlikhet i detta hanseende.
I samma riktning yerkade vidare den i den klassiska ekono- miska teorien inbyggda, fran naturrattsfilosofien nedaryda ar- betsprincipen inom yardelaran. Denna princip — som seder- mera óvertogs ocli utnyttjades aven av Marx — gick ju ut pa att det manskliga arbetet och blott arbetet var ”vardeskapande” och grundade en naturlig ”ratt” till hela produktionsresultatet. Foryerkligandet av denna naturliga ”ratt” skulle givetvis aven- ledes fórutsatta en radikal inkomstutjamning i samhallet. Ty aven om arbetsfórmagan kunde vaxla individuellt, var det ju klart, att manniskorna forfogade over egen arbetskraft pa ett mycket jamlikare satt an óver produktionskapital.
I sjalva den borgerligt liberała ekonomiens egna grundfasten hade saledes egendomsradikalismen sina principiella grund- satser inbyggda. Inom den intellektuella borgarklassen, som uppbar den politiska ideutvecklingen — arbetar- och jord- brukarklassen var denna tid annu en dov massa utan egen stamma — var dock tamligen allmant den yngre generationen i bestamd rorelse mot en alit konservativare installning, vilken ju sedermera historiskt utkristalliserade sig i den allmanna politiska och kulturella reaktionen efter Napoleonkrigen. Den besittande klassens ungdom hade av den Irańska reyolutionen lart en laxa om det samband, som bestar mellan radikala svarmerier och praktiska realiteter. Denna asiktssvangning far en nastan dramatisk illustration i det faktum, att Malthus’ skrift tillkommer som en frukt av de dispyter han haft med sin radikale fader, Godwins van och beundrare.
Nu var emellertid som redan sagts den framvaxande kon- servatismen ratt illa stalld. Den hade argumenten emot sig. Hela dess egen ekonomiskt filosofiska askadning var ju i grunden radikal. Denna svarighet ar stor, i all synnerhet efter- som man inte kunde tanka sig mójligheten att helt byta sam* hallsfilosofi (vi syfta har narmast pa de kretsar i England,
20
MALTHUSIANISMEN OCH NYMALTIIUSIANISMKN
som denna tid uppburo den samhallsvetenskapliga ocli ide- politiska utvecklingen) .
Med denna utilitaristiska jamlikhetsfilosofi blevo ju liii en bórjan en del av de gamla reaktionara argumenten nlltfór cyniska och omójliga, t. ex. detta urgamla, att det finns en mangd smutsigt och obehagligt arbete, som maste utrat las och som manniskor endast kunna fórmas att gbra under futtig- domens piska.
Ett annat argument tedde sig visserligen nagot anvandbarare: sakerhetsargumentet. Bentham, den tongivande nti litarist iske samhallsfilosofen vid sekelskiftet, fbrsokte ocksa mycket riktigt reparera och snygga upp detta gamla konservativa vapen. Men nagon stórre slagkraft kunde det aldrig mera fa. Intresset av lugn, stabilitet och trygghet i den sociala samlevnaden fór- madde ju i basta fali blott motivera vissa skonsamma metoder for reformers genomfórande, men daremot icke i och for sig de bestaende egendomsforhallandenas orubbade bibehallande. Och vad galler just sattet for reformernas genomfórande voro ju oftast de konservativas motstandare, de radikala jamlikhets- ivrarna, riktigt resonliga. De propagerade i allmanhet inte nagra hastiga och valdsamma revolutioner. Utopismen lag snarast just i den egendomliga sammanstallning de represen- terade av ett starkt revolutionart patos och en nastan total brist pa revolutionar handlingsberedskap.
Det granade argumentet slutligen, som bl. a. Hume hade aterupptagit, att ekonomisk olikhet, aven om principiellt orik- tig, dock vore nódvandig for att sporra manniskor till spar- samhet, flit och fóretagsamhet, var i sa fali alltjamt betydligt anvandbarare. Men det ideała tillstand av genomgaende fri konkurrens och av fritt och lika lopp for dugligheten var den fanns, som detta liberała argument fórutsatte, motsvarade inte precis fórhallandena i ett gammalt standssamhalle sasom det engelska pa snabb utveckling emot pauperistisk industrialism.
Emellertid brukar den politiska asiktsbildningen icke lata
EGENDOMSKONSERVATISMENS ARGUMENTNOD 21
sig stoppas av brist pa argument. Efter Marx ha vi alla lart oss, att denna asiktsbildning icke ar nagon produkt av ratio- nellt vagda skal och motskiil utan vasentligen blott den ideo- logiska overbyggnaden over hela den sociala och ekonomiska utvecklingen. Argumenten infinna sig i allmanhet, nar de be- hóvas. De aro de sokta premisserna till redan givna slutsatser.
Ur den frambrytande egendomskonservatismens argumentnod vaxer sa den klassiska befolkningslaran fram sasom ett fórsvar for de bestaende institutionerna: familjen, aganderatten och fórmógenhetsolikheterna. Av en mangd kringflytande tanke- spillror bygger den behjartade prastmannen Malthus upp den forskansning, som den borgerliga konservatismen behóvde gent- emot den utilitaristiska, innerst inne starkt radikala filosofi, som fanns innesluten i dess egen samhallsekonoiniska askad- ning.
De radikala samhallsfbrbattrarna ha tagit grundligt miste, sager Malthus, da de skylla alit ont pa de sociala institu- tionerna. Orsaken och darfor aven skulden till de breda lagrens ekonomiska nód ligger hos dem sjalva. Varje forsók att hoja arbetarklassen pa de besittandes bekostnad leder pa lang sikt blott till stegrad befolkningsmassa och darefter nytt elande. Detta ar de teser Malthus med sin befolkningsteori soker leda i bevis.
Befolkningen pressar standigt emot naringsutrymmet, pastar han. Fortplantningsdriften ar namligen langt starkare an moj- ligheterna att bereda fórsórjning for en okad befolkning. For- sbrjningsmójligheterna łyda ”den avtagande avkastningens lag”, den teori, vilken darefter infórlivas med den klassiska liberała fórdelningslaran sasom ”jordrantelagen”. Befolkningstillvaxten halles inom dessa naturgivna granser genom vissa hinder. Malthus skiljer mellan tva slag av sadana hinder. ”Positiva” eller ”undertryckande” kallar han de hinder, som taga sig ut- tryck i att redan fbdda manniskor pa ett eller annat satt av- livas: genom krig, farsoter, hungersdod och annat elande.
22
MALTHUSIANISMEN OCH N YM ALTHU SI ANISMEN
”Fórebyggande” aro de hinder, varigenom sjalva fódelsetalen hallas nere.
Till teorien hor nu vidare, att de ”fórebyggande” bind ren egentligen aldrig annat an tillfalligtvis antagas kunna na den styrka, att de fórhindra folkmangden att utova en press pa naringsutrymmet. Den yttersta kontrollen av folkmangdens stor- lek utgores i stort- sett alltid av de ”undertryckande” hindren
— elandet, som avlivar de for manga.
Det ar denna tankę som med blott foga modifikation stiger in i den klassiska fórdelningslaran : arbetarnas levnadsstandard, deras reallón i modern mening, kan tas for tamligen konstant. En stegring av naringsmójligheterna, resp. av realinkomsterna, medfór en befolkningsókning just genom att for en tid bil (a pa de ”undertryckande” hinder for den naturliga folkokningen, som elandet utgór, alltsa genom att tillfalligt simka dodlig- heten.
Ur denna teori drar Malthus som bekant den slutsatsen, alt de rika ha ratt att góra vad dem lyster med vad de aga, och att de fattiga egentligen inte ha ratt att leva. De ha sig sjiilva att skylla for sitt elande. I alla handelser ar elandet ohjiilpligt.
Stundom far lians fórkunnelse rentav klangen av en striiv vedergallningsteori. Hansyn till rattvisa och heder tvinga oss, sager Malthus, att bestamt fórneka de rattsansprak, som resas a de fattigas viignar. De arma barn, som vid sitt fóriildraval dragit en nit i livets stora lotteri, ha att finna sig i alt de intrada i en varld, som redan tagits i besittning. Om deras fóraldrar icke kunna fórsórja dem, sa ha de icke ratt till minsta smula fóda.
De ha inte har att góra. Vid ”naturens magnifika fest” finns det ingen plats reserverad for dem. Naturen befaller dem att fórsvinna och sórjer snabbt for att befallningen blir verkstalld. Och om nagra av de legitima gasterna — d. v. s. de besittande
— skulle stiga upp och góra rum for nagon olycklig, sa har det blott till fol j d att otaliga andra olyckliga tranga sig fram
MALTHUS’ BEFOLKNINGSLARA
23
for att ocksa bli hulpna. Ordning och harmoni fórsvinna da fran festen, och de legitima gasternas tillfredsstallelse fór- darvas genom att alit detta elande tranger sig pa dem. For sent larde de sig da respektera den ordning, som festens vardinna, naturen, fóreskrivit genom att begransa de lyckligas antal. Man skali icke ga naturen i vagen, da den vill styra och straffa. Naturens straff heter ”nód”. Naturens lagar aro Guds lagar, och den fattige har darfor ingen som helst ratt. — Grasligare saker har en fattig sattare for sin nóds skuli aldrig tvingats sammansatta, sager socialisten Godwin i sin svarsskrift.
Tonen mildras ju betydligt i de senare upplagorna av Malthus’ bok, men knappast den politiska innebórden av det hela. Den viktigaste fórandringen ar, att Malthus fr. o. m. andra upplagan 1803 — som ju dessutom utókats med ett mycket vidlyftigt historiskt och statistiskt materiał — gor en viss mindre modifikation med hansyn till de ”fórebyggande” hindren. Trots vissa antydningar i motsatt riktning ser han (i fórsta upplagan 1798) i samtliga de ”fórebyggande” hindren blott ”laster”. Valet stod alltsa blott emellan last eller elande, och han mótte darfor den fullt berattigade kritiken, att det i sa fali vore mindre rimligt att tala om ansvar och om ratt, ja att det vore ett han mot Guds egen godhet och vishet att antaga, att han fórsatt manniskorna i detta grasliga val. Sedermera blir det darfor vid sidan av laster aven tal om ”sedlig avhallsamhet” sasom ett forebyggande hinder, och moralen var raddad.
Med ”sedlig avhallsamhet” menade Malthus, som han ut- tryckligen framhaller, ett uppskjutande av aktenskapen till senare alder, men daremot icke celibat inom aktenskapen och an mindre nagra kontraceptiva metoder (preventivmedel). Emellertid ar Malthus foga fórhoppningsfull i fraga om denna sedliga avhallsamhet, trots att han naturligtvis alltid predikar
24
MALTHUSIANISMEN OCH NYMALTHUSIANISMEN
den. Den synes honom svargenomfórbar, savida den icke skali leda just till ”laster”.
De socialistiska teoretikernas lidelsefulla reaktion ernot pastor Malthus’ lara framtrader latt fórstaelig med hansyn liii vad vi nyss framhallit pa tal om den djupare idepolitiska mot- sats, varav asiktsbrytningen i befolkningsfragan bara ar ett ut- tryck. De kunde naturligtvis icke fórneka, att det under vissa fórhallanden kan rada vissa samband mellan befolkningens storlek och levnadsstandardens hójd (Malthus’ sjalva befolk- ningslag alltsa). De ha desto mindre anledning alt gbra det, eftersom de kunna pavisa, att Malthus narmast hamtat denna ide fran deras egna tidigare skrifter.
Men de fórneka, att sambandet ar sa direkt och s& enkelt som Malthus tror. De pasta vidare, att grundliga fónindringar av samhallets organisation faktiskt kunna kraftigt oka narings- utrymmet — sa ej blott genom att fórhindra óverklassens lyx- konsumtion och genom att frigóra de for denna lyxkonsumtion bundna produktionskrafterna utan framfór alit genom att stegra produktionens effektivitet óver hela linjen. De betvivla slutligen nódvandigheten av befolkningens standiga press emot niiiings- utrymmet: de dela namligen icke Malthus’ principiellt jM*ssi- mistiska och biologiskt tankta uppfattning rórande den ”nuinsk- liga naturens” ofórbatterlighet. Icke minst i kvinnornas fri- górelse till ekonomisk och social sjalvstandighet se de en garanti emot den naturbundna, ofórnuftiga fortplantnings- driftens allenavalde. I fruktsamhetstalen se de darfór inga bio- logiska konstanter. De se fram emot en konstant folkmangd med stigande valstand.
Genom Marx lankas sedermera den socialistiska samhalls- protesten in pa delvis andra linjer. Det blir icke lfingre direkt fraga om rationella utopikonstruktioner. Befolkningsfragan skjutes i viss man undan. Men i den man den vinner beaktande, ar den socialistiska teoriens installning ofórandrad.
Marx raknade visserligen med en industriell ”reservarme”
SOCIALISTERNAS PROTEST
25
av arbetslosa och menade, att den skulle befinna sig i oavbrutet vaxande allteftersom det kapitalistiska samhallet mognade fram emot den slutliga krisen. Men denna massarbetsloshet var enligt Marx icke en ”naturlig óverbefolkning” i Malthus’ mening, uppkommen genom det begransade naringsutrymmet, utan be- rodde pa sjalva den ekonomiska mekanismen vid kapitał ister- nas utsugning av proletariatet; den var saledes enbart institu- tionellt betingad. For Engels var Malthus’ teori en ”infam, nedrig doktrin”. ”Har ha vi nationalekonomens osedlighet driven till dess spets”, utropar han. Kautsky tvekade lange och anslot sig i ett tidigare verk nara till Malthus’ lara men ater- gick sedermera till den traditionella socialistiska installningen av skarp kritik.
Richard Sandler ar darfor helt i linje med socialismens aldsta och aldrig i princip uppgivna grundsatser, da han i sitt arbete ”Samhallet sadant det ar” skriver: ”Langtifran, att det skulle finnas for manga munnar att matta med den svenska naturens havor, ar det i stallet snarare sa, att det finnes for fa armar for att kunna lyfta ur jorden dess valdiga rikedomar. Att rada bot pa bristerna i valstand med emigration eller preventivmedel ar darfor socialt kvacksalveri.” Detta skrev Sandler ej blott i bokens fórsta upplaga 1911 utan vidhóll det aven i dess andra upplaga, som utkom 1924 — mitt under den korta men intensiva efterkrigsperiod av ”liberalismus redivivus”, varunder aven den svenska socialismen eljest i sa manga hanseenden lat sig liberaliseras — den period varunder man pa nytt bór jadę óverdriva ”knappheten” pa naturkrafter och oriktigt pastod, bade att Malthus’ lara lange varit bort- glómd och att den nu ater blivit i ókad grad sakligt aktuell.
I installningen till befolkningsfragan ha vi darfor en skilje- linje — om an ej pa langt nar den viktigaste — mellan aven den senare socialismen och den nyklassiska, en smula ”radi- kalt” orienterade frihandelseklekticismen, som strax skali upp- tagas till diskussion. Socialisterna visade emellertid oftast en
26
MALTHUSIANISMEN OCH NYMALTHUSIANISMEN
stark benagenhet att skjuta a sido hela befolkningsfragan. Dii de icke kunde tanka sig att inoin en narmare framtid satta sina egna reformer i verket, nódgades de vanligen i praktiken av rent socialpolitiska skal stalla sig fórstaende till den liberała nymalthusianismen. Socialismens installning blev i denna bryt- ning mellan princip och praktik oklar och undvikande. Knut Wicksell som den typiske nyklassikern kritiserade ocksa pa sin tid ofta de med honom samtida socialisternas ringa intresse och bristande fórstaelse for befolkningsfragan och framhbll, hur en genomtankt uppfattning har ar nódvandig, om man icke vill finna alla sina socialpolitiska problemlósningar oppna. Och i det hanseendet maste man nog ge Wicksell ratt, att socialismen, trots alla ansatser, saknat en fullt klar och i alla konsekvenser genomtankt utformning av sin fran den liberała attiotalsradikalismen vasentligt skiljaktiga befolkningspolitiska installning.
Nymalthusianismen.
Befolkningsteoriens vidare utveckling bland Malthus’ nar- maste larjungar — och den kretsen innefattar de klassiska ekonomerna och de utilitaristiska samhallsfórbattrarna sasom kar — ar langt intressantare och betydelsefullare.
Vi befinna oss nu i den fórsiktigt radikala idestrómning, som t. ex. i fraga om liberalismen leder fram till J. S. Mills valfardseklekticism: den ”nya liberalismen”, som ju i England fóreligger fullt utvecklad redan fore mitten av arhundradet, fastan den har i landet gick och gallde for en nymodighet in i sista decenniet. Parallellt harmed forvandlas malthusianismon i ”nymalthusianism”. Denna utveckling bor jar redan under Malthus’ egen livstid, fastan han sjalv avsvar den.
Man tar sikte pa de ”forebyggande” hinder for befolknings- tillvaxten, som Malthus kallat ”laster”. Denna beteckning finner man alltfor svepande. Kunde man bara, som Francis Place ut-
ÓYERGANG TILL NYLIBERALISMEN
27
trycker det, hitta pa sakra och billiga preventivmedel och sprida dem bland massorna, sa vore man i stand att satta hela den djavulska befolkningslagen ur funktion. En fódelsekontroll vore motsatsen till ”lastbar”, eftersom den tyartom fórebyggde det samspel av elande och laster, som eljest skulle styra hela fór- loppet. — Denna tankę ar fullkomligt konsekvent fran syn- punkten av den utilitaristiska moralfilosofi, som vid denna tid i England genomtrangt all samhallsspekulation: en handling ar varken god eller dalig i och for sig sjalv, den maste be- domas efter sina resultat med hansyn till lyckosumman for hela folket.
Den reaktionara vagen holi som sagt pa att ga over, och nu var det i stallet behov av mera radikala argument aven i det borgerliga lagret. Nymalthusianismens utveckling ur malthusia- nismen representerar for befolkningsfragans del denna ideolo- giska omsvangning. Den rena malthusianismen predikade ju for de fattiga nagot, som erkandes vara praktiskt ogenomfór- bart: ”sedlig avhallsamhet”, och hanvisade dem darefter till last och ohjalpligt elande. Alla ekonomiska atgarder till for- battring av de fattigas betryck voro i alla handelser gagn- lósa; de formadde blott tillfalligt och i linga man forskjuta de lastens och elandets dammar. varemot de fattiga alltjamt skulle tvingas av sina egna drifter. Det gallde nu att forandra den politiska tendensen i denna teori, som ursprungligen var utspekulerad sasom ett frant konservativt argument, till att battre passa den nu anyo fórsiktigt radikala orienteringen. Och da maste preventivmedlen nódvandigt mobiliseras. Tvartemot Malthus blev alltsa nu losenordet: tidiga aktenskap men en rationell barnbegransning inom aktenskapen. Genom en barn- begransning skulle dels de fattiga klassernas lagę omedelbart fórbattras och dels fórutsattningar skapas for att en valfards- politik skulle kunna genomforas utan att foljas av en folk- bkning, som i efterhand utslatade dess verkningar a de fattigas leynadsstandard.
28
MALTHUSIANISMEN OCH NYMALTHUSIANISMKN
Sa bórjade redan pa 1820-talet den nymalthusiansku pro pa- gandan i England. Den mótte naturligtvis hiitskl motstftnd. Malthus sjalv, skramd av de farliga slutsatser man drugit nr hans teorier, fórklarade sig bestamt ogilla alla dylika ”arti- ficiella och onaturliga” hamningar av befolkningstillvuxten, och detta ej blott emedan de i och for sig voro djupt omora- liska utan markligt nog ocksa emedan de skulle borttaga den nódvandiga sporre till flit och fbretagsamhet, sorn ju i det reaktioniira lagret fattigdomen alltjamt ansags vara. (Ebr dcm, som inte med stod av andra grunder lyckats fórsta malthusia- nismens karaktar av i sista hand blott en egendomskons(*rvativ asiktsforankring. borde detta Malthus’ satt att fórsvara sig cmot nymalthusianismen vara upplysande nog.)
Malthus gav naturligtvis darvid blott uttryck for vad alla ”anstandiga manniskor” tankte och kande. De vanliga sociala sanktionerna — fórtal, social och ekonomisk bojkott - bringa- des i yerksamhet for att undertrycka de nya gudlosa iisiktci na. Man lyckades ocksa lange ratt val; hela rórelsen blev halvt underjordisk och mattades faktiskt av inemot femtiotalet. Men sa fick den ater ny fart pa sextio- och sjuttiotalen.
Sent omsider nar sa slutligen befolkningsdiskussionen aven pa allvar vart avsides belagna land. Emot slutet av sjuttiotalct vandrade pa Uppsala kullerstensgator bland manga andra en student, Knut Wicksell, och grubblade óver varldsgatorna. Han matte ha fatt tag pa en del av den tidens brannbara lilteratur fran den stora varlden, bl. a., fórestalla vi oss, John Stuart Mills uppbyggelseskrifter om friheten, den nya moralen och kvinnans jamlikhet, kanske ocksa dennes stora klassiska liiro- bok i nationalekonomi. Han hade tydligen letts tillbaka till Malthus och hela den gamla striden om befolkningslrycket. Den narmaste impulsen lar han ha fatt fran en anonym ny- malthusiansk propagandaskrift (forfattad av en engelsk liikare Georg Drusdale), som 1878 utkommit i svensk óversattning under titeln ”Samhallslarans grunddrag”.
WICKSELLS FOREDRAG
29
For den ekonomiska vetenskapens utveckling rakade denna orientering vara en omatbar fórdel. Wicksell var namligen ett geni, och sedan han en gang genom sitt intresse for befolk- ningsfragan letts in pa ekonomiska studier fortsatte han och kom liingre fram i tiden att i synnerhet pa penning- och kapitallarans omrade góra insatser, som aro grundlaggande for hela den moderna nationalekonomien. Men har aro vi narmast intresserade av hans roli att till Sverige fónnedla kannedomen om den da redan mycket gamla diskussionen i befolknings- fragan.
Rosenkindad star Wicksell upp pa ett ungdomsmóte i nykter- hetsfóreningen ”Hoppets har” i Lutherska missionshuset i Uppsala och haller ett fóredrag, vari han sóker visa, att den allmannaste orsaken till dryckenskapslasten liksom till alit annat moraliskt elande (sarskilt de sena aktenskapen, ”dubbel- moralen” och prostitutionen) ar fattigdomen. Stódd pa Malthus harleder han sa fattigdomen ur folkókningens standiga press mot naringsutrymmet och drar darefter den vanliga ny- malthusianska slutsatsen, att i langden blott en frivillig barn- begransning inom aktenskapen kan lagga grunden for ett lyck- ligare samhallstillstand. Han vadjar till lakarna att utan att akta pa fórdomar lamna aven de mindre bemedlade anvisning pa preventivmedel och fóreslar bildandet av sarskilda matt- lighetsfóreningar, vilkas medlemmar skulle fórbinda sig att icke satta fler an tva eller hógst tre barn till varlden.
Till fórkunnandet av dessa laror anser Wicksell ingen plats, icke ens sjalva predikstolen vara for hóg. Han sager sig val inse, att de, som vilja ga i spetsen, skola fa róna hela faran och obehaget av att vara vagbrytare for en ny ide. Fórst de kommande generationerna skola ratt uppskatta deras garning. ”Men for hvar och en, som alskar sitt land och sitt folk”, sa slutar Wicksell, ”fór hvar och en, som icke satter sitt person- liga valbefinnande hógre an alit annat i verlden, for honom kan det icke vara likgiltigt, om vara efterkommande skola for
30
MALTHUSIANISMEN OCH NYMALTHI SI ANISM I \
var skuli stórtas alit djupare i elande och fbitviflan, cllci om de, lyste av vart exempel, skola med friska kraflcr kuiina framga pa den sunda utvecklingens bana.”
Wicksells foredrag slog ned som en bomb; hala boi perl ig heten rasade. Forhallandena voro naturligtvis triinga i den lilia uppsvenska universitetsstaden, och hela den nationella kultmen hade lange varit mer an nagonsin isolerad. 1 )«'t masie ruaii minnas for att riktigt forsta uppstandelsen.1
Det kan vara av ett visst intresse att studera, hur opinioncn i olika kretsar reagerade for den genom Wicksells fbmling givna impulsen. Man far darigenom en god utblick mer det ideologiska utgangslaget for attiotalsradikalismen i v4rt land. De foljande anteckningarna gaiła i huvudsak blott Uppsala intelligensen, som ju i forsta hand kande sig uppfordrad.
1 Wicksells foredrag liolls den 19 februari 1880 och upprcpudcH i nagot utvidgad form pa stora Gillesalen den 25 februari. Fbredraget trycktes — tillsammans med en del polemik mot vissa tidningsins.indarr — pa forfattarens eget fdrlag under titeln: "Nagra ord om samhulls* olyckornas vigtigaste orsak och botemedel med sarskildt afseende p& dryckenskapen”, Upsala 1880. Den davarande uppsalaintelligensen svarade med en skrift: "Granskning af herr kand. K. Wicksells arbete om sam hallsolyckornas vigtigaste orsak och botemedel", Upsala 1880, uv L. II. Aberg, D. Davidson, A. Nilsson och A. Bendixson, dar iiven den nedan i texten berorda forklaringen fran "Upsala lakareforening" ocli band- lingarna i malet infor "mindre akademiska" konsistoriet fitinas publi cerade, varjamte separat signaturen C. G. H. publicerade: "Niigra ord med anledning af ett utkommet arbete om fattigdomens vigtigaste orsak och botemedel", Stockholm 1880. Wicksell upptog genast dessa skrifter till genmale i "Svar till mina granskare”, Upsala 1880, och idkade under de foljande aren en livlig propagandaverksamhet. De viktigaste av lians foredrag blevo undan for undan publicerade; hit hora: "Om utvandringcn, dess betydelse och orsaker", Stockholm 1882, "Om prostitutionen. lluru mildra och motverka detta samhallsonda", Stockholm 1887, och "Om folkokningen i Sverige och de faror den medfor for det allmiinna val- standet och for sedligheten", Stockholm 1887. Pontus Wikners bekania skrift "N&gra drag af kulturens offervasen”, Upsala 1880, hor aven i viss man till denna diskussion; ett mera direkt inlagg ar Isidor Flod- stroms "Den Wicksellska fragan betraktad ur darwinistisk synpunkt", Upsala 1882. Den samtida broschyr- och tidningspolemiken ar iiven i ovrigt mycket omfattande, och det skulle vara av ett betydande kultur* historiskt intresse, ehuru mycket beklammande, att nagot narmare redo- gora for denna strid. Hiir maste vi noja oss med de i texten givna an- tydningarna.
MORALISTERNAS REAKTION
31
En docent i filosofi vid namn Aberg — tillhórande den nu- mera utdóda ”bostrómsfilosofien” — formligen frossade i moraliska fórhavelser. Han pastar, att Wicksell fórkunnat osed- liga och samhallsvadliga laror av sa ruskig karaktar, att han blott ”med verklig inre motvilja” kan forma sig att taga till orda emot honom. Wicksell vill fbrvandla sjalva aktenskapet till prostitution, sager han. Utifran vad han kallar ”den blifvande manniskans ratt” och med hansyn till det fórhallan- det, ”att fruktan for tillkomsten av barn i manga fali sarskilt hos kvinnor (for mangen fattig ungmó, for mangen jungfru), utgor ett maktigt afhallande motiv fran fórseelser utom akten- skapet”, bevisar han med tidens spetsfundiga logik, att Wick- sell i sjalva verket gar djavulens arenden. ”Detta neddragande i stoftet af det heliga”, sa slutar han sin forsta tidnings- insandare, ”det ar en ny Baalsdyrkan, hvars tjenare i lustans armar fritt skola ropa sitt: Baal hor oss.”
Detta citat anger ungefar andan och tonen hos de skribenter, som i denna strid fórde moralens, religionens och den offentliga anstandighetens talan. Sasom dessvarre ofta ar fallet, var det ocksa denna gang ”de goda och gudaktiga”, som betjanade sig av de lagsta insinuationerna, den ohederligaste logiken och den absoluta bristen pa socialt sinnelag. Och stórre delen av landet var naturligtvis inycket mórkare an den i kulturellt hanseende dock relativt hyfsade uppsalasocieteten. I vissa borgerliga landsortskretsar siar det upp tjocka moln av dumhet, okunnig- het och trang illvilja.
En borgmastare Palmgren i Jónkóping, som 1887 forbjudit ett offentligt fóredrag av Wicksell, kan tjana som illustration. I sin forklaring till J. 0., hos vilken Wicksell klagat over hans atgard att inhibera fóredraget, sager den varde borg- mastaren, att Wicksell ”visat sig vara en apostel i den ambula- toriska karlekens tjenst” och gór gallande, att dennes fóredrag ratteligen ”hemfalla under det moment av (visst aberopat lag-
32
MALTHUSIANISMEN OCH NYMALTHUSIANISMKIN
rum), hvilket talar om lekstuga, lindansning, djurfórevisning eller andra med dessa jemfdrliga tillstallningar”.1
Signaturen C. G. H. — varunder dóljer sig davar;mdc pro- fessorn i nationalekonomi vid Uppsala universitet Carl Cuslaf Hammarskjold, som just i sarnina veva blev kallad all susom ecklesiastikminister i Posses regering vara den hógslr Yłiniaren av kyrka och skola i detta land2 — fórebrar i starka ordalag Wicksell for att han behandlat de fattiga klassernas nbd som ett svarartat socialt ont. ”Skildringen ar hallen i vanlig soeia- liststil”, sager han. Han pastar visserligen inte rentut, att Wicksells skildring ar osann, men att den ar samhallsvadlig av ett annat skal. Genom att fasta din fattiga naslas uppmiirk- samhet pa hans nódstallda belagenhet gór du honom "tyngre till sinnes, missnójdare, olyckligare, an du triiffade honom”, framhaller han. ”Kanske var han till och med fórut nójd med sin lott. Men en sadan malning kan, nar det giftiga utsadet hunnit yederbórligt verka, fórvandla hans stallning liii ett jordiskt helfvete for honom . . . Gudagtighet och ett fornójdt sinne ar en stor vinning, ar en gammal barnalara, som icke blir mindre sann derfóre att den ar gammal. Och det hor liii kristendomens valsignelser, att den kastar ett fórklaringens skimmer till och med ófver torftighetens villkor.” Wicksells fórslag om barnbegransning stamplar han utan vidare s&som ”ett den sjelfviska kóttslighetens evangelium”, samt inskranker sig darefter till fóljande: ”Att róra i smuts ar aldrig behagligl, ofta afven menligt for allmanna sundheten. Fórfatlaren anser
1 Det asyftade foredraget ar det, som sedermera trycktes under titeln: ”Om folkokningen i Sverige och de faror den medfdr for det allmanna valstandet och for sedligheten”, Stockholm 1887, ett ganska torrt och moraliserande opus av vasentligen statistiskt ekonomiskt innehall, om vilket Wicksell med all ratt kunde betyga: ”Jag har saval i detta som i mina ofriga foredrag sorgfalligt sokt undvika hvarje ord eller uttryck, som kunnat sara afven den mest ómtaliga ahorares eller ahorarinnas blygsamhet.”
2 I sin vetenskap har han inte efterlamnat nagra markbara spar, men han beskrives i Nordisk Familjebok sisom ”en varmt religids man, san- ningskar och rattradig, som ambetsman insiktsfull och dugande”.
PONTUS WIKNER
33
sig sa mycket hellre kunna undvika att vidare beróra denna yidriga del av herr Wicksells arbete, som vederbórande aka- demiska myndighet, enligt vad tidningarna upplyst, derófver uttalat sitt ogillande.” — I dessa citat kari man blicka djupt ner i det borgerliga 1800-talets samhallsmoral.
Pontus Wikner, en fornam och allvarlig man, skiljer sig fórdelaktigt fran den allmanna akademiska hopens hysteri. Hans berómda broschyr om kulturens offervasen, som trycktes 1880, har alldeles uppenbart tillkommit under starkt intryck av Wicksell, och han medger det indirekt pa tal om studenter- nas svarigheter, da de inte i unga ar kunna inga aktenskap. Ur hans framstallnings sista del kan man utlasa om inte ett gillande av Wicksells fórslag till lósning av problemet sa i alla fali en kritik av hans kritiker och en personlig oppenhet infor en samhallsmoralisk utveckling i nymalthusiansk riktning. Om han inte tar en klarare standpunkt till fragan, ger han dock aven arligt skalet darfór. Han sager att det beror pa ”nagonting liknande feghet”. ”Det ar min lefvande ofver- tygelse”, fortsatter han, ”att den menskliga bildningen i fraga om sedlighet . . . kommit fram till en sadan disproportion mellan de tre faktorerna: den fakliska stallningen, den esthe- tiskt-konventionella sedligheten och den verkliga sedligheten, att ingen pa det omradet kan verka reformatoriskt utan att blifva ratt grundligt brand, kanske afven i den konventionella sedlighetens belysning vanstald. Jag saknar for min del mod att utsatta mig for sadant, afven om jag annars fatt kallelsen. Sjelfva tanken pa denna sak plagar mig outsagligt ... Jag vet mycket val, att afven jag genom att salunda draga mig undan vafver in en trąd i det tackelset, som ar nog tjockt fórut; men jag sager annu en gang, att jag sa gor icke af fruktan att oskara mig utan af fruktan att fa lida mer inom ett omrade, der jag, egoistiskt att tala, lidit nog fórut.”
Till Wicksells motstandare slot sig daremot en annan upp- saladocent, den unge, larde nationalekonomen David David-
3. — My t dały Kris i bejolkningsjrdgan.
34
MALTHUSIANISMEN OCH NYMALTHUSI ANISM EN
son. Han bórjar sin kritik med att lovprisa och undcrslryka Wicksells ”gripande skildring av fattigdomen ocli dcss fbljder, sena aktenskap, superi m. m.”, men invander, alt all fattigdom icke har sin grund i óverbefolkning, samt pastar vidare, all óverbefolkningen kan tankas bli óvervunnen aven ułan lijalp av preventivmedcl. Davidson pekar i detta sambami pa socia- lismen och fórebrar Wicksell, att han icke tagil upp denna asiktsriktning till diskussion, innan han hasligt gripit liii de nymalthusianska slutsatserna. Socialismen ”soker hafva samma sociala missfórhallanden som Ni”, sager Davidson, ”men . . . tror sig finna grunden till dessa i helt andra omstandigheter an Ni och forordar derfór botemedel af annan art . . . Socialis- men anser, sasom bekant, att fattigdomen beror pa fbrmbgen- hetens nuvarande fordelning och vart naringslifs organisation. Och det ar genom reformer i dessa, som den hufvudsakligen soker bot for det onda.”
Dessa citat harróra fran en tidningsinsandare. I en migot utfórligare uppsats1 gar Davidson narmare in pa fragan och har da aven blivit i vissa hanseenden forsiktigare i sina in- stammanden i Wicksells beskrivning av fattigdomen (C. G. II: s broschyr hade tryckts under mellantiden). Han tar aven av- stand fran socialismen, som han i sin tidningsartikel anvant blott for att framhava en asiktsriktning, vilken Wicksell under- latit att kritisera. Men utan att vilja instamma ens med de ”moderata socialisternas fordringar” payrkar likval Davidson har allahanda socialpolitiska atgarder till hojandet av arbetar- klassens ekonomiska villkor. Han forordar en kraftig bostads- politik: om ej den enskilda foretagsamheten kan forsę arbetar- klassen med tillrackligt rymliga och goda bostiider till over- komlig hyra, ar det samhallets och i fórsta hand kommunernas plikt att trada emellan. Han tror vidare pa fackforenings- rórelsens framtid i Sverige och pa dess formaga att stegra lónesatserna. Han ivrar for en stegring av arbetarklassens sed-
1 Tryckt i ”Granskning av” etc., se not 1 sid. 30.
DAYID DAYIDSON
35
liga och intellekluella bildning. 1 detta syfte payrkar han en fórkortning av arbetstidens langd och en reformerad folkskole- undervisning. Han understryker aven betydelsen av en ”an- standig arbetarpress”. Framfór alit maste emellertid arbetar- klassens sedliga bildning hójas. ”Det giiller harvid fórst och framst att viicka arbetarens sjalfkiinsla”, sager Davidson. ”De battre lottade klasserna se ofta garna, att de arbetande gent- emot dem iaktlaga ett servilt och underdanigt satt. Denna sed ar fordarfligare an man tror. Ty af en servil och underdanig arbetarebefolkning kan man ej fordra nagon sjalfkiinsla, och utan sjalfkansla ar ingen sjalfbeherskning mój lig.” Till sjalv- kanslans hójande bidrar kraftigt fackfóreningsrórelsen. Men det racker ej. Man maste ge arbetarklassen delaktighet i de politiska avgórandena, framhaller Davidson.
Efter denna pa sin tid synnerligen valbehóvliga socialpoli- tiska predikan kommer sa Davidsons slutsats i befolknings- fragan: ”Lyckas man med dessa medel att hója arbetareklassen till en i alla afseenden mansklig stiillning, torde den ónskvarda begransningen af arbetarnes familjer komina af sig sjalf” mark val: utan preventivmedel, blott genom sedlig avhallsam- het — ”sa snart arbetarne marka, att denna ar ett vilkor, for att de skola fa behalla sin goda stallning”. — Har torde David- son ha gjort ett kraftigt kortslut. Han har latit sin tankę styras av sina ónskningar och sina fórdomar.
Davidsons egentliga skal emot preventivmedlen — utom de direkt moraliska, som han fórsiktigt sóker undvika — aro egentligen tva. Under hanvisning till vissa datida medicinska auktoriteter ifragasatter han, att anvandandet av preventiv- medel kan vara fysiologiskt och psykiskt hiilsofarligt. Framfór alit hiivdar han emellertid, att en nymalthusiansk praxis maste leda till en utbredning aven av fosterfórdrivningen (som ju vid denna tid Wicksell fórklarade sig vara en principiell mot- standare till). ”Fosterfórdrivning skulle komma att blifva de preventiva medlens trogna fóljeslagare”, pastar Davidson. Och
36
MALTHUSIANISMEN OCH NYMALTIIl ISIANISM I M
han havdar, att fosterfórdrivning aven skulić kunnn komina att fórsvaras med i stort sett samma argument. I «l< *^sa han- seenden har utvecklingen givit honom ratt.
Davidsons bada inlagg aro óverhuvudtaget priigludc av en mycket stor fórsiktighet. Hans huvudanmarkning mol Wicksell var ocksa egentligen blott den nagot skolmastnrnkliga, att Wicksell inte studerat de gamla auktoriteterna tillnickligl djupt och inte hade nog praktisk erfarenhet for att ha lattighrt att yttra sig i en sadan fraga. Wicksell svarade med uli riilł, att dessa gamla asikter inte blevo oriktigare, darfor att dc rakat bli fórkunnade av honom. Overhuvudtaget visade Wicksell ctt mycket lattfórklarligt missnóje over att Davidson, som hordę ha fórstatt battre, med allahanda tunna skal — varibland en hel del har icke berórda uppenbara svepskal — gav sin fram- stallning en sadan form, att den faktiskt kom att ge stod aven at hela skaran av ovederhaftiga kritiker.
Isidor Flodstróm — den sedermera bekante statistikern tog upp Wicksells arbete fran utvecklingsteoretisk synpunkt.1 I motsats till flertalet av dennes ovriga kritiker godtog Flod- stróm i stort sett hela tankegangen om óverbefolkning sasom den yiktigaste orsaken till fattigdom och darmed till alit slags mora- liskt elande och likaledes slutsatsen om fódelsebegransningen sasom det radikala botemedlet. Men han reser den fragan om fattigdomen och óverbefolkningen icke fylla ett hógre andamal och om de darfor icke bora vidmakthallas. ”Hela utvecklingen har ju standigt fortgatt fran det lagre till det hógre och gór val det an i dag.” Denna utveckling ager rum genom ”kampen for tillvaron” och det darur resulterande ”naturliga urvalet”. ”Men om nu barnens antal inom hvarje aktenskap inskranktes till tva eller tre, hvarigenom de fiesta till mognad alder konina man och kvinnor sattes i tillfalle att gifta sig och efterlemna afkomlingar, blefve haraf den omedelbara fóljden, att det
1 ”Den Wicksellska fragan” etc., se not 1 sid. 30.
PROTEST FRAŃ LAKARNA
37
naturliga urvalet i fraga om manniskan i och med detsamma vore upphafdt.”
Flodstróm utvecklar denna tankegang genom att aven ta han- syn till den olika fruktsamheten hos olika folkslag. Wicksell var icke alldeles oemottaglig for detta argument, som han sedermera ofta skulle mota. Hans standpunkt var emellertid, att det da bleve manniskans uppgift att i stallet for det blinda och barbariska urval, som ”kampen for tillvaron” verkstaller genom nóden och elandet sasom medel, satta en rationell ras- hygien. Wicksell ansag emellertid icke problemet i hogre grad aktuellt och misstrodde med goda skal den datida, oftast starkt chauvinistiska rashygienen.
Lakarna i Sverige visade i denna strid mestadels en ingrodd konservatism och en bristande social fórstaelse. Sasom kar stallde de sig patetiskt pa den konventionella moralens sida. Belysande ar en ”fórklaring till allmanheten”, som i anled- ning av Wicksells fóredrag avgavs av ”Upsala lakarefórening”, vari fóreningen ”i lakarekonstens namn” nedlade en allvarlig protest mot varje anvandning av preventivmedel. For att góra denna tidsbild fylligare skola nagra satser ur detta markliga dokument har citeras.
Fóreningen talar fórst om hur fin och vetenskaplig den ar: den bestar icke blott av medicinska studenter utan raknar aven sasom sina ledamóter alla medicinska fakultetens larare och stadens samtliga praktiserande lakare. Den fórfasar sig darefter óver Wicksells yrkanden — i fórsta hand hans vadjan till lakarna att ”afven i detta fali stalla sin erfarenhet till den lidande mansklighetens tjanst” genom att ”pavisa nagot medel, hvarigenom aktenskapligt umgange kan mójliggóras, utan att qvinnan varder befruktad” — vilka pastas ”i vart samhalle och sarskildt i de enskilda hemmen i sa hóg grad ha sarat sedlighetskanslan”. Fóreningen kan icke ”iakttaga tystnad, hvilken mójligen kunde gifva, lat vara afven i ringaste mon, ett sken af bifall eller samtycke”.
38
MALTHUSIAN1SMEN OCH NYMALTHUSIANISMEN
En mera ingaende behandling av det fórfarliga amnet vore naturligtvis ingalunda lamplig ”infór allmanheten”, och fór- eningen inskranker sig darfór till ;’den fórklaring, att bon an- ser anyandningen af de preventiva atgarder, kandidat Wicksell rekommenderar, vara lakarekallet ovardig, och att dessa at- garder saledes icke kunna hos qvinnor forordas af lakare, som annu ha qvar nagon aktning for sin konst, dess grundsatser och syftemal . . . Det aligger lakaren sasom en helig pligt att skydda och varda det animala lifvets alla funklioner och sa- ledes ibland dem icke minst den, i hvilken det skapande lifvet mest omedelbart uppenbarar sin yerksamhet och som derfore innehaller hans forskningsomrades djupaste myster. I de fali, der slagtlifyets funktioner innebara fara for indiyidernas helsa och lif” — mark val: fragan om vanlig fódelsekontroll av ekonomiska och personliga skal upptages ej ens — ”kan lakarekonsten endast anbefalla aterhallsamhet, men icke at- garder, som, pa samma gang de forhindra slagtlifyets fysio- logiska andamal, óppna portarne for en last, om hyilkens yederstyggliga forirringar medicinens historia lemnar upp- lysning”.
Detta var den yetenskapliga medicinens standpunkt i preyen- tiymedelsfragan for bara femtio ar sedan. Varlden rór sig dock.
Sasom en bekraftelse av det borgerliga Sveriges moraliska fórtrytelse adomer sa det ”mindre akademiska” konsistoriet vid uniyersitetet Wicksell ”fórestallning och yarning”. Men Wick- sell bara ilsknar till och kanner sig fórpliktad av sitt samvete att sjunga ut sa att det hors over landet.
Och sa ha vi preventivmedelspropagandan pa frammarsch aven i Sverige. Sa smaningom bórjade fodelsesiffrorna sjunka, fórst sakta men sedan alit yaldsammare. Nu bór man vara fórsiktig, da man satter samman orsaksfórlopp. Det ar mycket sannolikt, att propagandans direkta andel i detta resultat ar ganska ringa. Preventivmedlen ha sannolikt vunnit mer publi- citet tack vare sina motstandare. Diskussionerna kring den be-
FÓDELSEKONTROLLEJNS UTBREDN1NG 39
ryktade 5,preventivlagen” av 1911 voro sakert betydelsefulla, och likasa professor Thyrens sedlighetsaktioner m. m. dylikt. Men i fórsta hand ar det val den rent affarsmassiga reklamen, som betytt mest, understodd av det sa smaningom mera fri- gjorda betraktelsesatt i sexuella fragor, som under de sista decennierna i takt med den pagaende ekonomiska och sociala omvalvningen bor jat gbra sig gallande i alit vidare kretsar.
I vilket fali som helst, fodelsesiffrorna fortsatte att sjunka. Att detta till stórre delen berott pa en alltmer utbredd an- vandning av preventivmedel, darom kan knappast tvivel rada. Alla tecken tyda aven pa en oerhórd okning av de kriminella aborterna. Av forklarliga skal finns det inga palitliga siffror, ty fosterfordrivningarna hemlighallas givetvis i storsta mojliga utstrackning. Da de i alla handelser sakert maste uppskattas i lusental, sannolikt i tiotusental och mahanda atskilliga tio- tusental for varje ar — vilket inom parentes sagt inte ar nagon uppskattning alls utan bara ett angivande av fóreteelsens stor- leksordning — och da fodelserna nu ha kommit ned i ett antal av under 85,000, bor jar fosterfórdrivningen bli av vasentlig vikt for nativitetens hojd. For folkhalsan ar en utbredd och tills vidare i stor utstrackning av osakkunniga kvacksalvare ombesórjd fosterfórdrivning ej utan sina konsekvenser : dód, sjukliga komplikationer, sterilitet, o. s. v. Sasom tecken pa djupgaende familjepsykologiska och socialmoraliska strukturfórskjutningar ar emellertid fosterfórdrivningen mahanda an viktigare.
De sista nymalthusianska reformkraven: preventivlagens avskaffande och fosterfordrivningens sociala reglering.
Nymalthusianismens sista stridslinje i vart land galler vissa lagstiftningskrav: preventivlagens upphavande samt legalisering och reglering av fosterfordrivningar.
Sasom utvecklingen faktiskt har gestaltat sig, aro dessa re- former pakallade for att hava uppenbara missforhallanden och
40
MALTHUSIANISMEN OCH NYMALTHUSIANISMEN
rena orimligheter. De vinna darfór anhangare tamligen obe- roende av befolkningspolitisk installning i ovrigt. Vi ha svart att se hur en fullt redbar och med de faktiska fórhallandena nagorlunda fortrogen medborgare kan undvika att trada in for dessa lagandringar. Fórdamningarna balia just pa att brytas, och for att góra den fortsatta diskussionen av befolkningsfragan fri fran den snart alldeles inaktuella nymalthusianismen, valja vi att behandla dessa bada reformer redan bar i det historiska kapitlet sasom tillhórande ett i ideologiskt hanseende redan passerat stadium av den befolkningspolitiska utvecklingen.
Preventivlagen kom till i ett olyckligt ógonblick. Den har aldrig gjort nagon nytta men atskillig skada. Dess tillkomst och dess kvarblivande vittnar icke gott om arligheten och an mindre om de sociala insikterna inom var folkrepresentation.
Det har gatt sa langt, att man i riksdagen rentav sókt fór- svara preventivlagen med pastaendet, att den ju i alla handelser inte ar effektiv, att den faktiskt inte hindrar vare sig upplysning om eller handel med preventivmedel. Darvid maste man fr&ga: vilket samhallsintresse kan vara fórknippat med en ineffektiv lag? Ar det inte tvartom en allmant erkand sanning, att ingen- ting sa sliter pa den samhalleliga auktoriteten som vidmakt- hallandet av en lagstiftning, vilken icke respekteras?
Men vidare och framfór alit maste det framhallas, att dess varre preventivlagen verkligen ar i viss man effektiy och detta i fórhallande till just de mindre bemedlade och mindre fórsig- komna i samhallet, vilket val dock inte kan vara meningen. Varje fórsvarande av upplysningsverksamheten och av handeln maste ha denna verkan, maste fórdyra preventivmedlen, hindra det vetenskapligt tekniska intresset av deras fórbattrande och stegra fórtjansterna for dem, som andock syssla med han- teringen.
Det ar darfór allman enighet bland de sakfórstandiga i landet, att det icke langre far ligga ens skymten av olaglighet óver yederhaftig sexuell upplysningsverksamhet. Aven handeln
PREVENT1VLAGEJN
41
med preventivmedel maste upp i ljuset. Om man vill framja den tankę, som val for manga varit preventivlagens egentliga syfte, namligen att skydda pubertetsungdomen, ar detta i fórsta hand en synpunkt, som bór tillvaratagas i den for- standiga sexualundervisning i skolorna, som vi dessvarre annu sakna, samt — an viktigare — i den sexualfostran, som i hemmen borde fórsigga fran den spada alder, da barnen fórst bór ja fraga — en uppgift vartill de fiesta fóraldrar dock allt- jamt sakna fórutsattningar, vilket i sin tur reser ett social- pedagogiskt problem, som har i landet annu knappast bórjat angripas (”fóraldrauppfostran”). I sarnina riktning skulle det rent allmant verka, om samhallet genom sina organ — lakarna, barnmorskorna, de sarskilda poliklinikerna for sexuell radgiv- ning och apoteken — i viss utstrackning finge hand om hela preventivmedelshanteringen och darigenom kunde giva den en mera ónskvard inriktning. Att den under lagstiftningens hamsko fórsiggaende skumraskreklamen skulle vara sarskilt skonsam i fórhallande till den omogna ungdomen, ar i alla handelser en farlig villfarelse, som knappast ens kan vara fórenad med god tro.
Den allra viktigaste synpunkten ar emellertid fóljande. Vissa mycket fattiga samhallslager, framfór alit pa lands- bygden, ba annu icke natts av fódelsekontrollen. Antingen kanna de icke alls till kontraception — veta atminstone icke besked om ekonomiskt óverkomliga preventivmedel — eller aro de for slóa och nedslavade av livet for att bry sig om att till- godogóra sig sin kunskap. Hur orolig man an kanner sig infór de sjunkande fódelsetalen, borde, tycker man, det sista och omansk- ligaste medlet vara att lata de stora statarfamiljerna halla dem uppe at oss. En omtanksamhet om statarnas ”moral” fran samhiillsklassers sida, vilka i artionden praktiserat fódelse- begransning, ar dock rena hyckleriet. Systematiska aktioner till masspridning av preventivmedel bland statare och andra med
12
IlALTHUSIANISMEN OCH NYMALTHU SI ANISMEN
dem socialt jamstallda folklager fórefalla tvartom sakligt for- svarade, hur man an eljest ser pa befolkningsproblemet.
Ett likartat resonemang galler en del befolkningsgrupper pa gransen mellan sinnessloa och normala samt andra kroppsligt, sj alsligt och socialt handikappade individer, óver vilkas alltfór stora fruktsamhet socialpedagoger och rashygieniker klaga. Utan liansyn liii om deras fruktsamhet verkligen i genomsnitt ar relatiyt hogre an andra folklagers, ar den for hog sa lange de alls satta en avkomma till yarlden. Man torde ocksa med all sakerhet kunna pariikna, att dessa individer frivilligt i viss man skulle inskranka sin barnavling, om de fórseddes med preventivmedel, ja redan om de i hogre grad naddes av kunskap om kontraception. De foda namligen mestadels icke barn diii for att de sa ivrigt ónska ha dem, utan darfór att barn fal la dem till efter naturens ordning.
Fosterfórdrivningsparagrafen i strafflagen betecknar likasa ett i ogonen fallande exempel pa en bristande anpassning mellan utvecklingen av faktiska sociala fórhallanden och samhallets lagstiftning. I langden kan man naturligtvis inte lata foster- fordriyningarna paga i yiildig utstrackning och samtidigt en ligi lagens bokstav halla dem kriminaliserade. Att ha ett fdrbud, som egentligen bara hindrar de enda i abortoperationer sak- kunniga, namligen lakarna, att utfóra dem; att lata en lag- paragraf kvarsta, som endast anvandes for att statuera exempel nagon gang da och da, nar aborterna ga illa och leda till dods- fall, det ar dock ett tillstand, som icke ar en ratts- och kultu r- stat yardigt.
Antingen skali lagen uppratthallas, men da skali den ocksa med alla medel genomtvingas. Eller skali den avskaffas. I sa fali skali fosterfórdriyningen laggas under samhallelig kontroli. Eftersom lagen nu tycks ha fórlorat fotfaste i det allmanna rattsmedvetandet, blir det andra alternativet det enda rimliga: lagen maste bort. Ingen har intresse i dess uppratthallande annat an de ljusskygga individer, som profitera i dess skugga.
FOSTERFORDRIYNINGEN
43
For narvarande befinna sig samhallets organ i en faktisk men fóga smaklig hemlig koinplott med fosterfórdrivarna och deras klientel, en komplott mot sig sjalva. De utnyttja icke alla resurser att komina at de kriminaliserade handlingarna: de blunda, men kunna eller v il j a ibland inte blunda. Eller: som- liga organ blunda och andra blunda inte. Detta ar ett tillstand av godtycke och rattsloshet, och det ar inte att undra pa om situationen vid varje process fornimmes pinsam.
Det ar sant, att hela fragan om fosterfórdrivningarna i hóg grad vore f ort j ant av ingaende studier, och att man garna vid sitt praktiska standpunktstagande skulle vilja ta hansyn till sadana studiers resultat. Till en borjan skulle det vara av stórsta intresse att ha en sakrare uppfattning om de kriminella aborternas faktiska fórekomst i vart samhalle. Detta ar den enklaste fragan, men redan har sta vi infór omojligheter. Av naturliga skal gar det inte att studera en illegal praktik sa ingaende, att man nar vederhaftiga resultat.
Det forhaller sig med fosterfordrivningarna i Sverige ungefar som med den illegala alkoholtrafiken i Amerika under fórbudets lid. Resonemang och undersokningsmetoder aro ocksa slaende lika. Da man givetvis icke direkt kunde mata alkoholkonsum- tionen sókte man sig fram till uppskattningar pa allahanda indirekta vagar: man studerade polisingripanden mot fylleri, frekvensen av alkoholism och vissa foljdsjukdomar, man gjorde internationella analogislut o. s. v. A ena sidan framtradde dar- vid aven i Amerika en hel del mer eller mindre ovederhiiftiga hypotesmakare, som pa losa boliner uppskattade alkohol- konsumtionen till mycket sma eller mycket stora tal, beroende pa om de politiskt stodo for eller mot fórbudet. A andra sidan fanns det naturligtvis mera samvetsgranna statistiker, som med allahanda fórsbk att kritiskt vaga dessa indirekta indicier pa alkoholtrafiken fóródde tid och pengar for att slutligen kunna konstatera, att denna óverhuvud icke yederhaftigt kunde uppskattas. Nagonstades mittemellan folio de fiesta, som arbę-
44
MALTHUSIANISMEN OCH NYMALTHUSIANISMEN
tade pa omradet, d. v. s. de konstaterade, att en mera veder- haftig uppskatlning var omójlig men frestades likviil alt góra nagra slags uppskattningar. Det ar manskligt, ty negativa resul- tat av en undersdkning aro aldrig roliga att redovisa. Striden om konsumtionssiffrorna stod het och lidelserna upprdrdes. Men till slut blev den rent praktiska situationen s& olidlig och de ansvariga medborgarna sa trótta pa det evinnerliga siffer- gralandet, att fórbudet hann bli moget att avskaffas innan pro- blemet blivit klarlagt.
Tva fórsok till utredningar av abortproblemet, som p& upp- drag av medicinalstyrelsen gjorts av docenten John Naeslnnd och byrachefen K. A. Edin,1 lamna dess varre blott en myeket god belysning till det redan sagda. Undersókningarna bygga pa de inkomna svaren till en enquete óver aborterna i landet ar 1930 (och i vissa hanseenden 1922 och 1926) stalld till sjuk- vardsinrattningar, lakare och barnmorskor. De tillfragade skulle darvid ej blott ange antalet aborter — fordelade pa gifta och ogifta, forst- och omfóderskor och med angivande av fali med dodlig utgang, vissa komplikationer etc. — utan dar- till uppge antalet fali av abort, varom grundad anledning funnes att antaga att de avsiktligt framkallats. Man fann an- talet av samtliga aborter uppga till over 10,000; svaren pa den senare fragan om antalet mera sakert kanda kriminclla fosterfordrivningar lamnade en sa osannolikt lag provokations- procent, att dessa uppgifter icke av nagondera av de bada undersokarna godtogos sasom tillforlitligt underlag for slut- satser.
Intresset i undersókningarna kom darfór att inriktas pa fór- sók att atminstone faststalla ett totalantal for alla slags aborter, utan att skilja ut de spontana och pa medicinska indikationer
1 Naeslund, ”Undersókningar over aborternas antal, frekvens, mortalitet m. m. i Sverige”, Svenska Liikartidningen n:ris 36, 37, 38, Stockholm 1933, samt Edin, ”Undersbkning av abortfbrekomsten i Sverige under senare ar”, Malmo 1934.
MEDICINALSTYRELSENS UNDERSOKNINGAR 45
framkallade fran de kriminella.1 Den fraga, man staller sig vid studiet av dessa bada undersókningar, ar givetvis da, hur pass fullstandigt man overhuvudtaget lyckats fa in de senare i undersókningsmaterialet. Det ligger nara till hands att antaga, att de kriminella fosterfordrivningarna blott kommit med i de fali, da de lett till komplikationer och kravt sjukyard. I de fali ater, da fosterfórdrivningarna forlópt utan svarare efter- verkningar eller da dessa kunnat skótas av abortorerna sjalva, kunna de icke antagas i namnvard utstrackning ha kommit med i materialet.
En annan fraga av yasentligt mindre rackvidd ar uppgift- lamnarnas tillfórlitlighet betraffande de fali, som yerkligen kommit under der as observation. I detta samband maste dess- varre konstateras, att bada de refererade undersokningarna, at- minstone i den form de publicerats, aro metodiskt bristfalliga i sa matto, som de icke innehalla en sa ingaende kritisk diskussion av materialet och de i materialet inneslutna fel- kallorna, som skulle ha varit yetenskapligt pakallad, i synner- het vad galler uppgifter av har ifragavarande beskaffenhet. Sa- som en kuriositet ma onmamnas, att ingendera av de bada undersókarna ens berort den mojligheten, att en del kriminella
1 Sjalva termen ”abort”, som ju omfattar bade spontana missfall och framkallade fosterfordrivningar, lider i det populara sprakbruket av en viss vaghet, som ofta rentav utnyttjas i vilseledande syf te eller atminstone pa ett satt som inbjuder till missforstand. Av forsiktig- hetsskal vilja vi ha detta papekande uttalat. Aven de uppskattningar av det totala antalet ”aborter”, som nedan skola diskuteras, ha saledes oav- brutet anforts pa ett sadant satt, att ofdrsiktiga lasare kunnat antaga att de gaiła framkallade fosterfordrivningar. Ett sadant missforstand har blivit desto naturligare pa grund av en i vida svenska lakarkretsar atminstone tidigare forharskande underskattning av de spontana miss- fallen. Man maste darfor beklaga att Naeslunds utredning — som dock i forsta hand skulle gaiła de medicinska problemen — icke alls upp- tagit till behandling det i synnerhet inom utliindsk litteratur mycket vidlyftigt diskuterade problemet om de spontana missfallens frekvens och overhuvudtaget (liksom medicinalstyrelsens enąueteformular) lamnat hela den for undersokningens genomforande och tolkande grundlaggande fragan om definitionerna av ”abort”, ”spontan abort”, och ”provocerad abort”, otillrackligt utredd.
46
MALTHUSIANISMEN OCH NYMALTIIDM \ NhMI
aborter kunna ha fóretagits av vissa av dr liii 1 1 .1; id« Lik a r mi eller barnmorskorna sjalva och sedan av firm L m | « • • . » i ^ 1 enquetesvaren. Denna felkalla ar nu visserligrn •.nuioliki dni minsta, men dess fórbigaende ar dock mer knlleguilt mi \rlrn skapligt. Det finns darjamte en hel serie nv andra 1 tnuln sókningarna icke tillrackligt diskuterade omsliiiidigliein miii gór sjalva materialet i viss grad otillfórlitligt.
Med hansyn ej blott till sjalva det statistiska malm mlrK pa tagliga otillfórlitlighet redan betraffande de fali. soin kumiat komina under observation av de tillfragade, Ulan framlói alit till de nyss anfórda allmanna skaleń for alt dr rnlovi*adr fallen blott kunna antagas omfatta viss, sannolikt mindir drl av de kriminella aborterna, blir man nagol betank^am infói det indirekta bevis, som Naeslund vill fora i syfie alt giira troligt, att det genom enąueten konstaterade antalrl aborlci nagorlunda motsvarar det verkliga. Detta bevis givrs 1 form av ett specialstudium av visst klientel med avseendc ji anlalrl uppgivna tidigare aborter (den anamnestiska abortfrek\riisrn).
Hela tankegangen i detta bevis — som dessutom c*j pa n forderligt satt próvats med hansyn till fragorna om matn ialrls tillrackliga storlek och om dess representativitet ur fr&grsliill ningens synpunkt — vilar pa en fórutsattning, som Narslund formulerar salunda: ”En patient, som kommer in pa sjukhus, meddelar i regel villigt, om bon aborterat tidigare, varvid aven de aborter, som fórlópt utan lakares eller barnmorskas bistand, torde komina med.” Dylika okontrollerade erfaren- hetsinduktioner fran praktisk verksamhet ha med all ratt blisit synnerligen illa kanda bland alla slags socialforskare och kunna icke godtagas sasom stód for ett vederhaftigl om- dóme i huvudfragan. Edin framhaller aven i rak motsats till detta pastaende, att han ofta kunnat konstatera ett fórdóljandr av tidigare aborter, i all synnerhet om kvinnan i fraga under mellantiden gift sig.
Naeslund kommer emellertid pa denna vag till den slutsatsen,
DE NEGATIYA RESULTATEN
47
att de aborter, som icke kommit med i undersókningsmaterialet, icke utgóra nagot stórre antal och att saledes ”siffran for ar 1930 drygt 10,000 (10,445) for landets abortantal torde vara ganska tillfórlitlig, om den ocksa icke innefattar alla abor- terna”. Sammanfattningsvis skriver Naeslund anda bestamdare: ”Av ovanstaende framgar alltsa att i hela landet icke fullt 10 °/o av alla graviditeter under 1930 slutade med abort”, var- vid han utgar fran en siffra av 105,852 graviditeter, redan denna beraknad pa det antagna antalet aborter plus de offi- ciella fódelsesiffrorna.
Edin, som i denna fraga gar till verket med en mera bppen vetenskaplig kritik, kommer aven till en motsatt standpunkt. Han skriver: ”Att utóver de till medicinalstyrelsen inrappor- terade abortfallen, for hela riket inalles nagot mer an 10,000 eller ej fullt 11 per 100 barnafóderskor, intraffat ratt sa manga (ej kanda) aborter, sarskilt provocerade, ar tamligen sakert. Det ar t. o. m. ej otroligt, att hela det verkliga antalet provocerade abortfall ar atskilligt stórre an 10,000.” Ocli han tillagger ut- tryckligen: ”Men att sóka uppstalla nagra som helst grundade berakningar óver, huru stort det verkliga abortantalet kan an- lagas vara, torde vara alldeles omójligt.” Att Edins rent nega- tiva slutsats pa denna punkt ar den vetenskapligt mera val- grundade och att Naeslunds fórhastade uppskattning av det totala antalet aborter maste bestamt avbójas, torde vara uppenbart.
Laser man Edins sammanfattning av hans undersóknings resultat, kan man emellertid latt fa den uppfattningen, att han icke helt ut vidblivit sin valgrundade agnostiska installning till fragan utan sjalv gjort en uppskattning, lat vara blott av en óversta grans for totala antalet aborter. Han refererar en be- rakning av tyska medicinalstyrelsen utfórd 1931, enligt vilken det yerkliga antalet aborter i Tyskland skulle uppga till en tredjedel av fódelserna och fortsatter: ”Gar man ut ifran den ovan anfórda berakningen for Tyskland, och beaktar, att foster-
48
MALTHUSIANISMEN OCH NYMALTIIIM \ MsMI.N
fórdriyningen i detta land — delvis redan av dr l skald alt det inrymmer en proportionsvis mycket stdrre slm *tad4olkmnngd an Sverige — maste anses vara mycket mer ulbiedd iin i Sverige, synes man under inga fórh&llanden fdi varl land be- hóva rakna med mer an 20 verkliga aborter pa KM) barns- border, eller med liogst 20,000 aborter”.
Da denna Edins utsago faktiskt tolkats sasom en \crklig iipp- skattning, bora foljande fórhallanden utlryckligen papekas. Internationella analogier aro som bekant mycket sal lan starka beyislankar i socialvetenskapliga undersókningar. Den tyska undersókning Edin hanyisar till lamnar han vidare odiskuterad och okritiserad. Faktiskt forhaller det sig emellertid sii, alt aborternas antal icke heller i Tyskland ar med słom* \ isshct kand. Det har yisserligen gjorts ett flertal uppskattningai , men de yariera inom mycket vida granser och aro alla behiiftade med stora bristfalligheter. Den sarskilda uppskaltning, som Edin bygger pa, anses pa manga hall vara en stark under- skattning. Vid det yanskliga analogislutet fran Tyskland till Sverige har Edin blott haft en klumpsiffra for hela Tyskland. Det ar klart att om jamfórelsematerialet yerkligen varit av den art, att han (vid sidan av det mera obestamda hansynstagandet till agglomerationsgraden) kunnat utnyttja differenser i abort- frekvensen for olika kvinnokategorier och olika distrikt inom de bada landerna, sa skulle analogien ha varit mera vardefull, an den i nu framlagd form ar. Den proportion, som bevisningen ledes óver — aborter per 100 barnsbórder — ar slutligen, vilket i detta samband ma papekas, i synnerhet for en dylik samman- stallning icke det mest lampliga mattet pa abortfrekvensen (pa grund av fruktsamhetsolikheter mellan och framfor alit inom landerna).1 Men bortsett fran alla tekniska svagheter vid ana*
1 En nedgang av fruktsamheten skulle t. ex. stegra denna proportion, vilket bl. a. betyder att en motsvarande berakning for 1933 med dess lagre fodelsetal, men med bibehallen abortprocent ej skulle komma till 20,000 aborter for hela landet utan en atskilligt lagre siffra, fastan nativitetsnedgangen rentav kan ba berott p& en stegrad fosterfordrivning
FRAGAN STAR ÓPPEN
49
logiens genomfórande, sa ar den overhuvudtaget ej i hógre grad beviskraftig. Det ma vidare understrykas, att denna uppskatt- ning, trots att den patraffas i undersókningens sammanfattning, icke star i nagot narmare samband med det refererade under- sókningsmaterialet. Detta har kommit att forbises aven i fack- kretsar, dar den kritiserade siffran pa 20,000 ofta antages vara ett resultat av namnda undersókning.
Vi maste darfór yidhalla, att Edins fórsta slutsats om omój- ligheten att góra nagra som helst grundade berakningar ar den vetenskapligt riktiga. Naeslunds uppskattning synes redan vara i tysthet avfórd fran diskussionen, och man har i allman- het stannat for att, oftast under hanyisning till Edins under- sókning, uppge det sannolika antalet ”aborter” till omkring 20,000. Av Edins hypotetiska óvre grans har saledes utan vidare blivit en ungefarlig uppskattning, varigenom den naturligtvis inte blivit vetenskapligt mera valgrundad.
Fragan star saledes alltjamt lika óppen. Orsaken ligger ytterst i att hela fosterfórdrivningspraktiken tvingats in i skum- rasket. Sa lange vi lata den stanna dar, skola vi ej heller med stórre tillfórlitlighet kunna veta nagot om fosterfórdrivningar- nas antal i vart land.
Under tiden mognar emellertid laget fram mot en djupgaende rattsmoralisk konflikt som kraver handling. Tillrackligt under- lag for reformkravet ligger redan i kannedomen om foster- fórdrivningspraktikens mój liga storleksordning och i kanne- domen om utvecklingstendensen. Det ar med hansyn hartill uppenbart att fosterfórdriyningarna i viss utstrackning maste legaliseras och avgórandet laggas i lakarnas hand — eller rentav i blott vissa genom utbildning och tjanstestallning sar-
och i alla handelser ej i och for sig pekar pa en minskad fosterfdrdriv- ning. Abortfrekvensen bor genomgaende angivas pa samma satt som fruktsamheten, d. v. s. i relation till antalet kvinnor (gifta, resp. ogifta) i viss alder. Aro de for en dylik beriikning erforderliga uppgifterna icke for handen, kan man t. o. m. diskutera, huruvida icke aborterna hellre borde anges i relation till folkmangd (sasom de allmanna fódelsetalen).
4. — M y t d a /, Kris i befolkningsfragan.
50
MALTHUSIANISMEN OCH NYMALTHMSIANISM KN
skilt kvalificerade lakares hand. Dessa handla under iimbets- plikt och yrkesansvar, medan straffhotet nu skjuter ovcr hante- ringen till mindre nograknade personer, for vilka straffet bara blir en affarsrisk.
Det ar att hoppas, att preventivlagens avskaffande, en for- battrad sexualupplysning och en organisation av preventiv- medelshandeln skali lyckas i viss — och ganska hog grad nedbringa antalet fali, da kvinnor komma i det liige, att de onska fosterfórdrivning. Men denna forhoppning kan icke rim- ligen vara ett skal mot reform av abortlagstiftningen, ty sd goda verkningar av preventivlagens avskaffande aro dock ej att fórvanta.
For att ta standpunkt till fragan i vad man och en ligi vilka regler en gallring av fallen ar onskvard, skulle vi i forsta hand behóva veta, vilka kvinnor som sóka hjalp. Aro de gifta eller ogifta, gamla eller unga? Till vilka samhallsklasscr och inkomstklasser hora de? Hur manga barn ha de fórut? Hur ter sig deras motivkomplex? Skulle utbredd kunskap om kontraceptiva metoder ha overflodiggjort manga fosterfordriy- ningar? Dessa fragor kunna blott resas; pa flertalet av dem saknas varje tillstymmelse till syar.1
En mera ingaende och tillfórlitlig kartlaggning av dessa och en del andra viktiga fórhallanden kunna vi likaledes blott erna, sedan fosterfórdrivningarna reglerats och hanvandelse till lakare blivit allman. Forst da blir det egentligen mojligt att med stórre vederhaftighet motivera bestamda sociala indika- tioner for fosterfordrivningens tillatlighet, aven om redan nu vissa allmiinna villkor kunna faststallas.
1 I medicinalstyrelsens enąuete fanns fraga blott om civilstand. Hade man vantat sig kunna belysa problemet, borde man emellertid framfor alit ha sokt kompletterande uppgifter av socinl natur. Det ar mojligt, att de nya frekvensdifferenser man darigenom skulle kunnat framliigga — tillsammans med de man redan haft for gifta och ogifta, for olika distrikt, for agglomerationsgrad och for tidsutveckling — skulle i viss man ha kunnat ge anledning till en del vardefulla slutsatser.
INDIKATIONERNA FOR FOSTERFÓRDRIVNING 51
Pa tal om mójligheten att motivera vissa villkor for foster- fórdrivnings tillatlighet bór vidare understrykas, att fosterfór- drivningarna blott kunna pa detta vis praktiskt begransas, darest de legaliseras. Da samhallet har dem om hand, kan man urskilja och ta hansyn till de olika fórhallandena i de sar- skilda fallen. Man kan t. ex. fórbjuda fosterfórdrivning for friska gifta kvinnor med fa barn och viss inkomststandard, och man kan da aven satta in samhallsauktoriteten for att med lakarnas stód verkligen genomtvinga fórbudet i nagorlunda rimlig grad.
Vid uppstallandet av regler for fosterfórdrivnings tillatlighet erbjuda de medicinska, eugeniska och etiska indikationerna fóga svarighet. Omtaligare staller sig problemet att bestamma de sociala indikationerna. Det ar darvid viktigt att icke fórlora kanning med rattsmedvetandet i landet men lika viktigt att icke arbeta det sociala hyckleriet i handerna. Fali, dar ett barns fódelse skulle betyda ekonomisk nód sta pa ett plan for sig tillsammans med de fali, dar barnet icke i andra hanseenden skulle fa en nagorlunda ónsklig uppvaxtmiljó. Pa ett annat plan sta de fali, dar enda risken ar social skam for modern. Da man talar om ónskvardheten att undvika sociala katastrofer for t. ex. den otrogna sjómanshustrun, som rakat i grossess under mannens bortovaro, eller for den ogifta lararinnan och sjukskóterskan ar man ute pa gungande mark.
Man fragar sig: ar det ointelligenta hyckleriet en sa dyrbar bestandsdel av den sociala konventionen, att det t. o. m. behóver skyddas genom operativa ingrepp? Blir den ogifta lararinnan en battre manniska, darfór att hon fórdriver sitt foster i stallet for att framfóda det? Naturligtvis inte: denna ómsinthet ar ofta blott det typiska uttrycket for en reaktionar moralitet, som bara hunnit fram till att bli biot. I denna konflikt — och att den i det enskilda fallet kan vara ódesdiger nog, fórnekas ej — ar det sjalva det konventionella hyckleriet, som bór opereras.
52
MALTHUSIANISMEN OCH NYMALTHUSIAMMI I \
Fórestallningen, att det ar nagot skamligt att Im lwim ulom aktenskapet, maste utrotas. Den uppfattningen hai <i\. n hnkt framhavts av justitieministern da reformfórslagel di knh i ils.
< De ogifta lararinnorna och sjukskóterskorna ocli nll.i midra bora fa ha sina barn i fred.
Och i det hłinseendet ha de beslutande myndighelei mi i dat och kommun manga synder att sona. Det bór skyddd.i;- liftas for de ogifta módrarna — da hehóva de heller inga iiiidaiita;- bestammelser om ratt till abort. Det ar nagot morał i ^kl |iikl hos ett samhalle, som tillater social och ekonomisk bojkntl nv ogifta módrar, och darigenom bringar sig sjalvt i dcl liigel, att det blir berett att skydda offren for denna bojkot! genom att skanka dem mójlighet att fórdriva sina foster, iiven diir detta eljest icke vore pakallat av andra skal.
Var standpunkt ar alltsa den, att hansyn till socialt liycklm i icke i och for sig kan fa vara ett giltigt skal for fosterfiii driv- nings tillatlighet utan blott for ett effektivt módraskydd. Della senare ar desto angelagnare. Kan det emellertid icke Astad- kommas, blir fosterfórdrivning naturligtvis motiverad. Men dess tillatlighet blir da, som vi se saken, blott en i sjalva lagstifl- ningen inskriven samhallelig sjalvanklagelse for intellektuell oredlighet och moraliskt hyckleri.
Djupare sett blottas emellertid en liknande socialmoralisk konflikt vid diskussionen aven av de ekonomiska indikationerna. Man fragar sig: ar vart land till den grad fattigt och óver- befolkat, att verkligen i sa manga fali ett barns fódelse skali behóva bety da ekonomisk nód? For var del svara vi bestamt nej pa denna fraga. Sjalva konstaterandet av ekonomiska in- dikationer for fosterfórdrivnings tillatlighet i otaliga fali, iiven dar familjen icke redan rymmer ett mycket stort barnantal, blir darfór endast ett bevis pa att produktionen och fórdelningen i vart samhalle behóver grundligt reformeras. Den saken skola vi ha anledning att mera ingaende behandla i de fóljande kapitlen. Fosterfórdrivning av enbart ekonomiska skal ar socialt
DEN SOCIALMORALISKA KONFLIKTEN
53
och individuellt en nódfallsatgard, icke en tillfredsstallande socialpolitisk lósning. Det skulle vara intressant att hora den saken bestridas. De av sadana skal dódade fostren ma darfór fóras upp pa den nu existerande produktions- och fórdelnings- ordningens skuldkonto tillsammans med mycket annat. Den pessimistiskt konservativa uppfattningen, att denna ordning icke pa ett yasentligt satt kan fórbattras, skali har icke upptagas till bemótande. Det ma blott papekas att utifran en sadan uppfatt- ning maste en frigivning av fosterfórdrivningen te sig desto nodvandigare.
Oavsett hur gransen for fosterfórdrivningens tillatlighet prak- tiskt kommer att uppdragas, aterstar en viktig sak att har till slut understryka. De, vilkas moraliska medvetande reser sig emot fosterfórdrivnings tillatlighet, ha i sjalva verket det storsta intresse av en legalisering och en dari innefattad urskillning. Det maste dock finnas grader i deras fortrytelse. Men for nar- yarande atnjuta, tack vare lagens summariska regel, de fali av fosterfórdriyning, som for dem aro mest motbjudande, en sorts moralisk yardestegring genom att direkt likstallas med fali, som den allmanna opinionen tydligen finner ómmande. Det ar mycket mójligt, att man genom att ge upp det helt allmanna fórbudet kan uppresa rattsmedvetandet battre emot ett stort flertal fali, som man sarskilt vill forebygga.
Och det finns ingen anledning att idealisera fosterfordriy- ningen. Aven om den utfores sakkunnigt, ar den inte utan sina risker for liv och framtida halsa, och det forhaller sig t. o. m. sa, att dessa risker icke aro med storre sakerhet yetenskapligt utredda. Dartill kommer som sagt de moraliska betanklig- heterna. Aven de, som nu maste ivra for en lagstiftningsreform, behóva icke ge avkall pa sin personliga uppfattning, att hand- lingen icke ar i normala fali forsvarbar. Och sjalva tillvaron av fali, dar fosterfórdriyning pa sociala indikationer nu maste góras tillatlig, ar socialmoraliskt en fruktansvard anklagelse
54
MALTHUSIANISMEN OCH NYMALTHUSIANISMKN
mot vart samhalle for hyckleri och for bristfiillig social organisation av produktionen och fórdelningen.
Men i det lagę vi nu befinna oss, finns ingen annan losning an att svalja denna anklagelse och frigiva fosterf ord rivn ingen i stor utstrackning. Vinsten ar i forsta hand att fosterfordriv- ningarna bli sakkunnigt gjorda. De av icke liikare ulforda aborterna bora givetvis fortfarande falla under lagens fórbud och ingen undfallenhet langre visas. Ty dar riskeras 1 i v och halsa i langt hógre grad an nódvandigt. I samband darmed ter det sig aven ganska sjalvklart, att handeln med abort- redskap, sonder etc. skali regleras och monopoliseras for apo- teken, och att den ovriga handeln skali kriminaliseras. Fram- for alit maste sasom ett viktigt komplement till lagandr ingen kravas ej blott preventivlagens upphavande utan positiva at- garder till vidgad sexuell upplysning och till modraskydd. Dessa synpunkter aro aven tillgodosedda i direktiven liii de utredningar, som nu fórbereda reformen.
Det har forut varit mojligt att ta olika standpunkt till fragan om fosterfórdriyningens vara eller icke vara. Och det kan sta olika asikter om villkoren for fosterfórdriyningens tillatlighet. Det ar bara en standpunkt, som ar orimlig, och det ar alt lata det ga, som det nu gar. Sa som den allmanna opinionen fak- tiskt ligger till, synes det ocksa blott vara en tidsfraga nar saval preventivlagen blir avskaffad som fosterfórdriyningen Iegaliserad och lagd under social kontroli. Konyentionellt pryderi och moralisk raddhaga kunna fórdrója dessa reformer ett par ar men icke yaraktigt fórhindra deras genomdrivande.
Inom justitiedepartementet har man redan utformat ett lag- fórslag, som sedan varit utsant till vissa lakare och jurister och diskuterats vid deras sommarkongresser. I allmanhet har man darvid stallt sig langt mer fórstaende an for blott en inycket kort tid sedan: i synnerhet inom lakarkaren har pa sina hall en hastig och gladjande sinnesandring agt rum. Proposi- tion ar att vanta till nasta ars riksdag, och om reformen da
NYMALTHUSIANISMEN LIKYIDERAD
55
faller, sa faller den framat. Sallan ar det sa latt att med sakerhet profetera om den framtida lagstiftningen som i just dessa tva fragor. Mycket langre bort ligger den tid, da vi verkligen skola ha lyckats óppna det svenska folkets ogon for fragans djupare samhalleliga innebórd: att vi endast genom till grunden gaende ekonomiska och sociala reformer kunna undanrója de motiv, som nu driva mangtusende kvinnor att onska sitt foster fordrivet.
Langt dessforinnan star nymalthusianismen segerrik pa sin sista stridslinje. Rorelsen har darmed lópt linan ut och sett sina krav fórverkligade. Ingen kommer i framtiden att ifraga- satta annat, an att barn skola fódas blott efter fóraldrarnas fria val. Den nymalthusianska rorelsen tillhór da for Sveriges del historien. Den skali ha sitt areminne, men positivt har den ingenting mera att ge.
Kvar star emellertid den sociala befolkningsfragan alltjamt lika brannande eller mera brannande. Till detta problems moderna gestaltning har fódelsekontrollens framtrangande verksamt bidragit, men ingen fodelsekontrollpropaganda i yarlden erbjuder en rimlig losning av detta sociala problem.
Ett av de viktigaste skaleń for de nyss berorda nymalthu- sianska reformernas snara genomforande ar i sjalva verket, att vi forst darigenom mera slutgiltigt kunna likvidera attiotals- radikalismen i befolkningsfragan. Denna radikalism ar nu i huvudsak steril och meningslós. Den leder ingen vart. Den ar ur kontakt med den faktiska utvecklingen och darfor aven med de verkliga problemen.
Men sa lange det oresonliga och nyttjelosa motstandet emot dessa sista nymalthusianska reformkray annu icke ar brutet, far denna numera sterila attiotalsradikalism en viss ursakt att leva kvar och att ta i ansprak ideella intressen, som egentligen redan borde ha fatt en helt annan syftning.
56
DE ALLMANNA BEFOLKNINGST EOH HUNA
ANDRA KAPITLET.
De allmanna befolkningsteorierna.
Det ter sig mycket svart for ógonblicket att pa dt*l gumla vanliga sattet lagga upp enkla och allmangiltiga ”vetcrmkap- liga” lagar for att vinna ralionellt motiverade asiklrr i bcfolk- ningsfragan. Utvecklingen sjalv har fórlópt alltfor oyerraskande.
Nativitet och inkomststandard.
Den malthusianska befolkningslagen ar till en bórjan alldeles satt ur spelet. Nagon befolkningens press emot naringsutrymmet i Malthus’ mening existerar uppenbarligen icke i sainhiillen med utvecklad vasterlandsk civilisation. Under moderna fbr- hallanden ar det namligen rent faktiskt inte ens sa, att stegrad levnadsstandard leder till okad befolkningsmassa och vice versa.
Malthus’ misstag var, som redan Marx och dennes an tidigare engelska fóregangare papekade, att han i grunden sag be fol k- ningsfragan sasom ett problem om biologiska och dar for all- mangiltiga lagar och ej sasom ett problem om sociologiska, variabla forhallanden. Han kom darfor att inrikta hela sitt in- tresse pa dodlighetstalen. Det var genom en hojd eller siinkt dódlighet, som han antog att befolkningen skulle reagera infór en sankt resp. hójd levnadsstandard. Fruktsamhetstalen fingo i hans teori sta narmast sasom biologiska konstanter.
Nymalthusianismens praxis, fódelsekontrollens utbredning, har emellertid i stallet gjort fruktsamhetstalen till befolknings- problemets yiktigaste variabler. Darvid har narmast ett alldeles
FRUKTSAMHETEN I OLIKA SOCIALKLASSER
57
motsatt samband framtratt mellan levnadsstandard och befolk- ningsstorlek. Under de sista decennierna ha ju fruktsamhetstalen sjunkit sa mycket kraftigare an dódlighetstalen, att fódelseóver- skottet minskats medan levnadsstandarden varit i starkt stigande.
I dessa farska erfarenheter har man da ofta sokt stód for en allman teori rakt motsatt den malthusianska: en stegrad levnadsstandard skulle leda till en minskad befolkningsokning (pa grund av att darvid fruktsamhetstalen bringas att falla starkare an dódlighetstalen). Vid sidan av den redan namnda historiska erfarenheten har man vid denna teoris uppstallande aven litat till den allmanna erfarenhet man haft om fruktsam- hetens hójd i olika inkomstklasser. Det enda de rika inte ha ar barn, och det enda de fattiga ha ar ocksa barn, som denna antimalthusianska teori en gang tillspetsats.
Genom byrachefen Edins synnerligen markliga undersók- ningar rórande socialklassfruktsamheten i vissa svenska stor- stadssamhallen samt en del likartade undersókningar, som fóre- tagits aven i utlandet, ha vi emellertid fatt anledning att satta fragetecken aven for denna antimalthusianska teori.1 Atminstone i samhallen, dar en huvudpart av befolkningen for langre tid tillampat en langtgaende fódelsekontroll, vill det faktiskt synas, som om fruktsamheten vore relativt hógre i de hógre social- och inkomstklasserna an i de lagre i stallet for tidigare tvartom. Den negativa korrelationen mellan fruktsamhet samt inkomst och social niva skulle blott gaiła sjalva den dynamiska process, varunder fódelsekontrollen befinner sig i utbredning. Den skulle blott beteckna en verkan av den ”sociala tyngdlagen”: att fódelsekontrollen bór jar i de hógre lagren och darfór annu ej hunnit sjunka ned i de lagre. Nar rórelsen natt botten — vid yasentligt lagre genomsnittlig fruktsamhet — skulle korrela-
1 Edin bar ett stórre sammanfattande engelskt arbete under utgivning. Se tills vidare i forsta band: ?,Fbdelsekontrollens intrangande hos de breda lagren”, Ekonomik tidskrif t 1929 och ”The fertility of tbe social classes in Stockbolm” i Problems of Population, London 1932.
58
DE ALLMANNA BEFOLKNINGSTEORIERNA
tionen vara positiy, d. v. s. de hógre social- och inkomst- klasserna aven ha de relativt flera barnen.
Aven om man pa detta vis skulle vaga generalisera denna tendens, skulle man likval inte vara tillbaka till den nialthu- sianska befolkningsteorien. Ty enligt denna skulle del ju vara fraga om en biologisk press mot naringsutrymmet och dar for om varierande dódlighetstal i stallet for fruktsamhetslal.
Men nu har man tills vidare ingen ratt att fóretaga en d\lik generalisering, och Edin har aven mycket samvetsgrant under- latit att dra dylika slutsatser. I sjalva verket ar det vikligaste resultatet av de senaste decenniernas forskning pa dessa omrftden, att det ej alls langre finns rum for nagra enkla, allmangiltiga teorier rorande sambandet mellan inkomsthojd och fruktsamhet.
Och kan den saken egentligen fórvana? Ligger det inte tvartom en numera nastan obegriplig, biologisk-mekanistisk yidskepelse i denna fórestallning, att en dylik allmangiltig lag skulle kunna existera? Befolkningsfaktorernas reaktion for en yalstandsstegring maste ju i yerkligheten bestammas av sociala forhallanden, som vaxla fran samhalle till samhalle och fran tid till annan: familje- och klasstruktur, asikter och levnads- vanor m. m. Sambanden mellan befolkningsfaktorernas rorelser, yalstandsstegringen, den tekniska utvecklingen och de nyss be- rórda rent sociala faktorerna bilda ett sociologiskt problem, som óverhuvudtaget icke kan gripas i mekanistiska schab loner.
Det var ett genomgaende fel hos 1800-talets sociala tankande, att det alltfór latt fastnade i kvasinaturvetenskapliga tanke- gangar. Man hade annu icke pa allvar upptackt manniskan och samhallet. Hela den ekonomiska teorien var saledes ett enda stort fórsók att behandla de ekonomiska sambanden utifran en ytlig hedonistisk psykologi och med nastan totalt bortseende fran samhallets och de sociala institutionernas betydelse.
Darmed ar det val nu lyckligtvis slut. Blott for att ytter- ligare karakterisera dessa enkla, allmangiltiga befolkningslagar, som nu aro pa avskrivning, ma nagra rader agnas at en
PEARLS LOGISTISKA KURY A
59
fantastiskt lagd biolog och statistiker, Raymond Pearl, som rentav sókt kvantitativt bestamma den gamla malthusianska be- folkningslagen. Utgaende fran att det har vore fraga om en allmangiltig naturlag sokte han en matematisk formel for be- folkningstillvaxten. Da denna borde vara giltig aven utanfor manniskans omrade, trodde han sig t. o. m. om att kunna illustrera den genom experiment med bananflugor eller jast- svampar, som stangdes in i ett kontrollerat utrymme dar dar- efter denna ”befolkning” fick utveckla sig.
Denna utveckling foljer givetvis en ”naturlig befolknings- lag”. Sa lange ”naringsutrymmet” ar praktiskt obegransat, till- vaxer bananflugebefolkningen i geometrisk progression enligt den sammansatta rantans formel, dar rantefaktorn bildas av skillnaden mellan de bada biologiska konstanterna: fruktsam- het och dodlighet vid óverflód pa naring. Sa smaningom bor jar naringsutrymmet att fórnimmas sasom en grans, visserligen nagot elastisk; dódligheten stiger och befolkningens tillvaxt- kvot minskas. Den minskas alltmera ju stórre befolkningen blir for att sa smaningom narma sig vardet noll, varvid befolk- ningen blir konstant. Befolkningsmangden har da beskrivit en s. k. logistisk kurva.
Denna logistiska kurva — som alltsa representerar den fysiologiska ”befolkningslagen” — tillampar Pearl emellertid friskt aven pa det manskliga materialet. Han tar vissa lander — eller annu mindre distrikt — med en for langre period nagorlunda kand befolkningsutveckling, anpassar sina konstan- ter sa, att denna befolkningsutveckling passar in nagonstades i den logistiska kurvan, gbr en serie korrigeringar med hansyn till olika kanda fórhallanden och kan sedan antyda var pa kurvan olika lander sta, vilken befolkningsstorlek, som for olika lander motsvarar ”mattnad” och nar ungefar denna konstanta befolkning skali intrada.
En dylik deterministisk kurvmystik pa fórment ”empirisk” grundval bortser fran alla yerkliga problem. Sa ar t. ex.
60 DE ALLMANNA BEFOLKNINGSTEORIERNA
naringsutrymmet i manskliga samhallen en synnerligen relativ term, underkastad historisk fórandring med den tekniska ut- vecklingen. Dess storlek beror vidare av hur samhallet ar organiserat i olika hanseenden; det kan med andra ord utvidgas och inskrankas aven oberoende av produktionsteknikens hójd.
Och befolkningsutvecklingen beror under moderna forlmllan- den icke direkt av naringsutrymmet. Dódligheten paverkas bl. a. av hygienens utveckling. Men framfór alit beror fruktsam- heten alltmera pa vad manniskor sjalva ansę onskligt och ar saledes principiellt icke en biologisk konstant som hos banan- flugorna. Denna manniskornas egen yiljeinstallning liii fort- plantningen kan forvisso behandlas sasom ett vetenskapligt orsaksproblem, men detta problem ar sociologiskt. De primar- faktorer, varav denna yiljeinstallning till fortplantningen beror, kunna teoretiskt icke pa nagot fullstandigt satt representeras av ”naringsutrymmet” (antaget darvid for resonemangels skuli, att detta kunde bestammas).
Pearls teori avbojes yanligen av alla vederhafliga forskare men fick ett par ar en viss publicitet pa grund av sin snitsigt naturvetenskapliga uppliiggning. Var Ludvig Nordstrom rakade t. ex. att anvanda denna teori i sin bok om Stor-Norrland.
Befolkningsoptimum.
Annu omójligare an att finna en allman befolkningslag ter det sig naturligtvis numera att vinna en enkel yetenskaplig formel for den ”nationalekonomiskt riktiga” befolkningsulveck- lingen. En del forkrigsekonomer forsokte yisserligen pa grund- valen av John Stuart Mills antydningar bygga upp en teori om ”befolkningsoptimum”, som skulle ligga vid den befolk- ningsstorlek, vid vilken den genomsnittliga leynadsstandarden stallde sig hógst. (Det finns ocksa andra definitionsfórslag med annan relation mellan befolkningsstorlek och leynads- standard angiven sasom den optimala.) Denna teori spdkar for ovrigt annu i det popularvetenskapliga forfatteriet, som ju av
61
EN DODFODD TEORI
naturliga skal ofta kommer att servera fórlegade konserver. Men den teorien var dódfódd fran borjan.
Sjalva fórestallningen om elt ”befolkningsoptimum” ar — for att har bara snudda vid teoriens uppenbara svagheter — alltigenom oklar bade med hansyn till teoretiskt innehall och politiska yardepremisser.1 Den ar till sjalva sin upplaggning statisk, ocli framtida forandringar i fraga om teknik m. m. kunna helt enkelt inte fogas in, fastan man ofta paslatt det. Teorien ar, alit detta oavsett, omojlig att tillampa pa ett en- staka land (ty da vore val optimum en handfull manniskor, som realiserade landets rórliga fórmógenhet och sedan bosatte sig i en vacker granstrakt och late sig betjanas av utlanningar; antaget den fridsamma yiirldspolitik m. m., som alltid antages i dessa liberalistiska teorem). Som internationell teori ater, satt i relation till ”manskligheten”, blir den an mer dunkel. Och slutligen, bortsett fran alit delta och mycket annat, sa finns det ju inga mójligheter att rakna ut var detta optimum egent- ligen skulle ligga. Nagon ledning for det praktiska bedómandet av en konkret situation ger teorien saledes inte alls. Den ar en spekulatiy skrivbordskonstruktion utan fórbindelse med den sociala verkligheten.
Under hela fórestallningen om ett befolkningsoptimum ligger standigt den tanken, att den tekniska utvecklingens tempo i framtiden kan vantas bli alit langsammare. Hela 1800-talet igenom kan man, decennium for decennium, i den ekonomiska litteraturen finna uttalanden, att darefter inga vidare tekniska framsteg av stórre betydelse kunde góras. De ”stora?5 natur- yetenskapliga upptackterna voro alltid redan gjorda. Hadan- efter skulle det blott vara fraga om smarre ”fórbattringar”, som icke i samma hóga grad kunde vara produktivitetsstegrande. I huvudsak voro naturkrafterna tagna i ansprak. Det fanns blott en del spillvatten att ytterligare taga vara pa.
1 Se Yetenskap och politik, sid. 68 ff. och nedan sid. 96 ff.
62 DE ALLMANNA BEFOLKNINGSTEORIERNA
Denna fórestallning om den tekniska utvecklingens avtagande tempo stammer val bade med den liberała ekonomiens i huvud- sak rent statiska karaktar och med dess alldeles óverdrivna respekt for det privatkapitalistiska foretagets utomordentliga effektivitet. Det hordę liksom inte till god ton att tanka sig om- fattande fórbattringar av produktionen mój liga. — I Arnerika, dar den industriella utvecklingen oavbrutet foljde en annu het- sigare takt, var emellertid denna statiskt pessimistiska grund- syn pa den tekniska utvecklingen icke mójlig att vidmaklhalla. Oavbrutet mota vi darfór i amerikansk litteratur den alldeles motsatta tesen, namligen att den tekniska utvecklingen maste vantas fórlopa i standigt alit hastigare tempo.
William F. Ogburn, den kanske mest kande av Chicago- sociologerna, har i sin bok ”Social Change” (New York 1928) utbyggt denna uppfattning, som i hans sociologiska tankevarld ar desto betydelsefullare, eftersom han — i tydligen omedveten likhet med Marx och i nara anslutning till Veblen — i tekniken ser den sociala utvecklingens yiktigaste oberoende variabel och drivande kraft.
Ogburn pekar pa det betydelsefulla forhallandet, att regel- bundet uppfinningar och upptackter sa att saga ligga i luften och ofta goras ungefar samtidigt pa flera hall.1 De tekniska framstegen sta med andra ord i ett visst forhallande till sam- hallets hela samlade kapitał av tekniskt vetande, och detta kapitał vaxer oavbrutet med varje nytt framsteg. For personer sysselsatta med vetenskaplig forskning ar denna tankegang i sjalva verket naturlig nog: varje gang ett vetenskapligt prol)lem ?’16ses”, bety der det i sjalva verket narmast att ett otal nya problem stallas. Forskningsarbetet forgrenar sig standigt. Ser inan da bakat, skonjer man vissa upptackter varifran manga
1 Dorothy S. Thomas och Ogburn ha gjort upp en forteckning over betydelsefullare uppfinningar och upptackter, som illustrerar denna sak. Se Ogburn and Thomas: ”Are Inventions Inevitable?” Political Science Quarterly. Vol. XXXVII.
DEN TEKNISKA UTVECKLINGENS ÓKADE TAKT 63
grenar utgatt. De te sig ”stora”, och man kan bli benagen att som de liberała ekonomerna lokalisera de stora framstegen bakat. Men de nya rónen kunna sjalva ge anledningar till liknande utgreningar, varefter de bli ”stora” i framtiden.
Frań denna synpunkt kommer Ogburn till den slutsatsen, att de tekniska framstegen aro kumulativa och normalt maste fólja en progressivt stigande linje, maste fórsigga desto snab- bare, ju mer vart samlade kapitał av tekniskt vetande stiger.
Alla veta, med vilken fruktansvard hastighet den tekniska utvecklingen fórlopt under de sista decennierna. Denna ulveck- ling representerar ett dynamiskt element, som haller pa att spranga vart samhalles institutionella ram. De tekniska fram- stegen betyda i fórsta hand okad makt bver naturkrafterna, ókade ”naturtillgangar” i ekonomisk mening. Framstegens nu- tida tempo ger oss stark anlednińg att betvivla, att det numera — n. b. inom for den svenska befolkningsstorleken praktiskt viktiga granser — overhuvudtaget existerar nagot mera be- tydelsefullt samband mellan folkmangd och leynadsstandard.1
Funnes ett sadant samband, skulle det ju ligga dari, att knappheten pa naturtillgangar skulle góra, att en okad folk- mangd skulle fa arbeta hardare och forsaka mera for att kunna halla sig uppe. En minskad folkmangd — ned till ”be- folkningsoptimum”, som ju i allmanhet, atminstone tidigare, antagits ligga vid en relativt lag folkmangd — skulle pa mot- svarande satt mbjliggdra en stdrre realinkomst per arbetande
1 Jamforelsen giiller darvid befolkningar med lika aldersfordelning, innebarande bl. a, ett lika stort relativt barnantal. Man jamfor t. ex. en konstant befolkning med diirav betingad lika aldersfordelning men vid olika stor folkmangd. I sjalva verket ar det en jamforelse av denna typ, som befolkningspolitiskt i allmanhet ar av betydelse (se t. ex. nedan sid. 170 — 174). Annorlunda staller sig givetvis saken om man jamfor tv& befolkningar vaxande i olika hastighetsgrad eller den ena vaxande och den andra avtagande. En sadan skillnad giiller ej blott folkmangden utan aven aldersfordelningen och innebar en olikhet i fraga om propor- tionen tarande individer (barn och Sldringar) och narande, vilket natur- ligtvis vid given inkomst per narande individ betingar en skillnad i leynadsstandard.
64 DE ALLMANNA BEFOLKNINGSTEORIERNA
individ, eftersom det da koninie mera av naturkrafter per huvud.
Nu ar det, som redan sagts, inte precis den synpunkten, som tranger sig pa en vid ett studium av vara ekonomiska fdr- hallanden. Varlden tycks sannerligen inte lida av nagon brist pa naturtillgangar. Det har faktiskt tagit onódigl lang tid, innan vi upptackte den saken: sa fast ha vi dock sutlit i de liberała ekonomernas statiska tankegangar. Annu under efter- krigstiden har det skrivits och diskuterats om den inbillade knappheten pa naturkrafter. Och den pagaende overflóds- och desorganisationskrisen har pastatts vara paradoxal, vilket den ocksa forvisso ar fran statisk knapphetssynpunkt men alldeles icke med hansyn till den tekniska utvecklingens oavbrutet stegrade hastighet.
Under tiden rader det i fruktansvard utstrackning arbetslos- het och nód mitt i óverflódet och den stegrade produktions- kapaciteten. Det brister uppenbarligen nagonstades. Men inte felas det naturkrafter, inte ar det for litet naturtillgangar per arbetsfór och arbetsvillig arbetare. Snarare brister det i efter- fragan, i ”kópkraft”, som det i populart tal heter. Eller for att saga det riktigare och fullstandigare: vad vi sakna ar en fórnuftig och planmassig samhallelig organisation av produk* tionen och av fordelningen av produktionens resultat. Produk- tionsmedel ha vi gott om och likasa av rent teknisk kunskap om hur de egentligen skola brukas for att uppehalla och hoja var levnadsstandard. Men sjalva produktions- och samhallsord- ningen bemastra vi icke: den ar alltjamt var samst konstruerade maskin.
Detta papekande har sin vikt aven for befolkningslaran. Felen i den valstandsuppehallande sociala organisationen av vart ekonomiska liv ha namligen — fran vilken syn punkt man an ser dem och hur man an bedómer dem — mycket litet med folkmangdens storlek att góra. Det sociala organisations- problemet ar lika allvarligt och har i huvudsak samma inne-
SLUTSATSERNA FRAŃ ARBETSLÓSHETEN 65
bórd oavsett om vi bli nagra stycken mer eller mindre. Val- standskurvan skulle med andra ord vara ”flat”. Genom blott en folkminskning kunna vi icke hoppas varaktigt stegra var lev- nadsstandard.
Nar man darfór i den faktiskt bestaende arbetslósheten ser ett bevis for att var befolkning ar lika mycket ”for stor”, resonerar man alltfór ytligt. Kunde man trolla bort alla de nu arbetslosa fran landet, skulle det fora med sig vissa fórand- ringar i allahanda utbuds- och efterfragekurvor, men med resultat att vi anda skulle sta dar med en viss arbetsloshet, ehuru mahanda icke fullt sa stor som fóre fórandringen. Men vidare innebar en sankt nativitet alldeles icke, att man just far bort de personer som bli arbetslosa. Processen tar slutligen, vilket ar det viktigaste, en hel generation. Det finns inga skal, varfór vi efter fórloppet av denna tidrymd just pa grund av den forandring av den ekonomiska utvecklingen, som orsakats av nativitetsminskningen, skulle ha anledning att vanta en lagre arbetsloshetsprocent.
Det bor kanske har papekas, att man fran vissa hall tvartom havdat 'och havdar, att den radande arbetslósheten och krisen bero pa de sista decenniernas sjunkande nativitet, som skulle ha minskat ”efterfragan”. Det senare pastaendet ar naturligtvis — och av ungefar likartade allmanna skal — lika lost och ogrundat som det fórra. Men redan mójligheten av dess over- vagande illustrerar pa ett utmarkt satt, hur pass fóga naturligt det i sjalva verket ar att fran tillvaron av en stor arbetsloshet dra den direkta slutsatsen, att vi kunde forbiittra vart ekono- miska lagę genom en folkminskning. (Att den nu radande arbetslósheten sasom motiv for enskilda manniskors ovillighet att fóda barn orsakar minskad fruktsamhet, och att den lagre fruktsamheten under sjalva folk minskningen kan stegra levnads- standarden ar en helt annan sak; se sid. 169 — 172.)
Detta, att det icke tryter oss naturkrafter men att samhallet ar ineffektivt organiserat, ar just vad de socialistiska kritikerna
5. — M y r dal. Kris i bejolkningsjragan.
66
DE ALLMANNA BEFOLKNINGSTEORIERNA
av den privatkapitalistiska produktionsordningen alltid pastatt gentemot de nyliberala ekonomerna. Och nog ser det ut som om de skulle fa ratt pa den punkten ocksa, 1 iksom deras fore- gangare tidigare fatt ratt, da de gentemot de gammal liberała malthusianerna fórnekade den driftsbundna nódyandigheten av den klassiska lónelagen, som ju byggde pa antagandet, att hógre loner omedelbart betydde stegrade fodelsebverskott. Den som lever far se, och tydligen snart nog, sa katastrofalt hastigt som hela den ekonomiska organisationen av naringslivet nu haller pa att sprangas sonder.
Darmed ma emellertid forhalla sig hur som helst. I detta samband racker det med den rent negativa satsen, som torde vara tillrackligt adagalagd, att den nationalekonomiska yetenskapen for niirvarande icke ser sig i stand att leverera nagra enkla patentlósningar av befolkningsfragan av den generella typ, vi vant oss vid under det nyss forgangna liberała arhundradet.
Rasbiologiska yardeskillnader rnellan socialklassęrna?
Pa nagorlunda samma satt fórhaller det sig nu med andra yetenskapers bidrag till befolkningsfragans teoretisering. I den man de lamnat allmanna och enkla ”befolkningslagar”, verka dessa numera ytterligt suspekta. Detta galler icke minst ras- biologien, som ju skali ha hand om en viktig del av befolk- ningsproblemets rent kvalitativa sida.
Detta kyalitetsproblem kan angripas sa, att man studerar de indiyiduella olikheterna i en befolkning och soker angiva i vad man dessa olikheter aro av arftlig natur eller aro miljo- betingade. Den saken ar praktiskt viktig icke minst fran social- politisk synpunkt. Aro olikheterna miljobetingade, kan man namligen fórandra befolkningsmassans kvalitet genom att pa olika satt fórandra miljóns beskaffenhet for vissa individer. Aro de ater av arftlig natur aro mójligheterna mera begransade.
kyalitetspróblemet
67
Fórandrade miljobetingelser kunna da visserligen i viss man andra de arftliga egenskapcrnas roli att gestalta manniskors personliga och sociala liv — vilket ar yiktigt nog — men icke i grunden fórandra dessa egenskaper sjalva. Nar det ar fraga om synnerligen oónskliga egenskaper, kan man da ledas till forsok att genom sterilisering och pa andra vagar forhindra fortplantningen av individer, som bara dessa egenskaper. En positiv eugenik a andra sidan, som alltsa har till syfte att framja fortplantning eller atminstone borttaga de onódiga hindren for fortplantning av individer med sarskilt onskliga arvsegenskaper, star ocksa sasom en framtidsdrom, ehuru pa rasbiologiens nuvarande standpunkt praktiska atgarder i detta syfte knappast annu kunna pa ett mera rationellt satt och i storre utstrackning handhavas.
I denna fraga om de individuella olikheterna och deras natur att vara arftliga eller icke har den arvsbiologiska forskningen redan lamnat intressanta och praktiskt betydelsefulla hidrag, och man har skal att vanta mera i fortsattningen. Fragan skali nagot narmare beróras i ett fóljande kapitel. Mera suspekta aro daremot de forsok, som alltjamt har och var goras, att na genomsnittliga vardesattningar av sociala grupper, sasom raser och samhallsklasser, i synnerhet da dessa vardesattningar skola giilla de socialt betydelsefulla s. k. andliga egenskaperna.
En dy lik socialgrupp ar namligen icke pa sarnina satt som en individ en naturligt given biologisk enhet utan ar en pa grund av sociala och institutionella faktorer bildad anhopning av hbgst olikartade individer. V id djur- och vaxtavelforsk- ningar arbetar man visserligen med grupper av individer. Men dessa grupper aro da sammansatta av ett antal individer ut- valda just med hansyn till lika egenskaper, och gruppen ar biologiskt karakteriserad genom de lika egenskaperna. Man far emellertid noga akta sig for att overfbra det betraktelsesatt, som ar tillatet for dessa ”renodlade” grupper, till de faktiskt existerande socialgrupperna, vilka aro langtifran renodlade.
68
DE ALLMANNA BEFOLKNINGSTEORIERNA
Rent allmant maste man harvid minnas att olikheterna inom varje socialgrupp regelbundet aro mycket stórre an de even- tuella olikheterna mellan genomsnitt for de sarskilda grupperna.
Yad speciellt galler de icke direkt biologiskt definierade intellektuella och moraliska egenskaperna, ar det vidare att erinra, att det alls icke framstar sjalvgivet, vilka egenskaper, som aro socialt ónskliga och an mindre i vad inbórdes rang- ordning och med vilka kvantitativa vardekoefficienter. Aven bortsett harifran ar det ju bekant, att hela problemet om veten- skapligt kontrollerad matning av intellektuella och moraliska egenskaper ingalunda ar lost. Och det bór understrykas att dessa egenskaper maste ges en kvantitativ definition och kunna matas for att óverhuvudtaget kunna infogas i dylika jamfórelser mellan socialgrupper. Icke minst i antropometriska och statis- tiska undersókningar syndas alltjamt mot denna vetenskapliga princip. Man tror sig kunna infóra t. ex. intelligensen pa in- direkt vag men gór sig darvid skyldig till ett cirkelresonemang, ty man antager da att standscirkulationen arbetar selektivt efter intelligensen, vilket ar just ett av problemen.
Hela denna vetenskapsgren befinner sig tvartom blott i sina fórsta ansatser, och tillfredsstallande massmatningar, som mera slutgiltigt skulle kunna ligga till grund for vederhaftiga jamfórel- ser mellan sociala grupper, aro icke gjorda. De enstaka under- sókningar som gjorts — speciellt intelligensjamfórelser, dar den vetenskapliga metodiken hunnit langst — ha dock tydligt adagalagt, att skillnaderna mellan medeltalen aro langt mindre an man tidigare ofta velat tro samt att de aro sarskilt sina i jamfórelse med de individuella skillnaderna inom de jamfórda socialgrupperna, vilket, som redan papekats, manar till stor fórsiktighet redan vid dessa skillnaders statistiska tolk- ning och naturligtvis an mer i hóg grad inskranker rackvidden av de rashygieniska slutsatser, man mójligen ar benagen att draga fran dylika skillnader.
Ett exempel bór kanske givas for att illustrera det sist sagda.
INTELLIGENS OCH SOCIALKLASS
69
Vi valja att anknyta detta exempel till klasskillnader sasom den enda for svenska forhallanden mera betydelsefulla grupp- uppdelningen ; pa motsvarande satt forhaller det sig emellertid med rasskillnader. Man har saledes i flera lander gjort relativt val kontrollerade intelligensundersókningar av barn tillborande olika socialgrupper och darvid funnit en forhallandevis kon- stant tendens hos intelligenskvoternas medeltal att variera i korrelation med faderns yrke. Att man for sadana studier helst utvaljer barn beror pa att barnens intelligens sasom mindre differentierad ar i hogre grad atkomlig for kvantitativ matning och jamforelse, samt vidare pa det fran har ifragavarande syn- punkt betydelsefulla fórhallandet, att matt pa barnens intelli- gens kan antagas mera rent atergiva en arvd och icke en for- varvad egenskap.
I en studie óver tusentals barn i England fann man, att dessa medeltal rórde sig mellan intelligenskvoterna 112,2 och 96. Det fórra talet anger medeltalet for intelligenskvoten hos barn till fader i de s. k. fria yrkena (vetenskapsman, lakare, advokater, forfattare o. s. v.), som alltsa i genomsnitt skulle vara intelligentast, medan det senare talet avser barn till icke yrkesutbildade daglonare (fabriksarbetares barn ha 100,^,). I en liknande studie utford i Amerika har man kommit till genomsnittstalen 116, 104 och 95 for barn till resp. personer inom de fria yrkena, yrkesutbildade arbetare och grovarbetare.
Dessa siffror te sig ju onekligen vid fórsta pasynen talande nog, men de aro faktiskt mindre utslagsgivande for fackmannen an for lekmannen. Vid tolkningen av dem har man namligen att ta hansyn till en hel serie omstandigheter. For det forsta far man inte ta enheterna alltfór allvarligt, nar det galler in- telligenskvot, lika litet som nar det galler andra indextal. Proven aro sa konstruerade att talen omkring 100 beteckna normal begavning. Men det ar svart att sa standardisera proven att de bli rattvisande for alla slags socialgrupper.
70 DE ALLMANNA BEFOLKNINGSTEORIERNA
Hógre varden for viss socialgrupp betyda ofta — sa ofull- komlig som matningstekniken annu faktiskt ar - att proven ligga battre till for denna grupps vanor, inriktning och traning. De lagre varden man vanligen far for landsbygden vid jam- fórelser mellan land och stad synas t. ex. narmast pęka pa att sjalva proven aro mera tillrattalagda for sadana fardig- heter, som stadsbarn lattare uppóva an landsbarn. Proven aro i allmanhet uttagna och standardiserade just bland stadsbarn. De kunna darfor icke utan vidare anvandas till jamfórelser och framfor alit far man akta sig att ur dem draga nagon slutsats om lagre medfódd begavning hos landsbygdsbefolkningen.
Likadant ligger det till vid andra jamfórelser: det ar svart att undvika systematiska felkallor i provens sjalva konstruk- tion. Atminstone ger det har papekade fórhallandet anledning till ett fragetecken, som gór den sakkunnige ytterligt fórsiktig vid tolkningen av smarre differenser. Man raknar hellre i breda band, som tolkas som ”lika begavning”. Frań den syn- punkten tyda de utfórda proven narmast pa att det stora flertalet barn inom alla klasser helt enkelt ha medelbegavning.
De stora, verkligt utslagsgivande variationerna fran idioti till geni patraffas inom alla socialklasser, aven om tendensen alt producera óverbegavade barn synes vara nagot lagre inom den lagsta socialgruppen och vice versa. Genomsnittsskillnaden be- tyder darfor egentligen blott en relativt obetydlig fórskjutning av en tamligen bred frekvenskurva; en fórskjutning som at- minstone saknar betydelse sasom motiv for eventuella atgarder att framja eller stacka en viss socialgrupps fortplantning.
Vidare bór man akta sig att identifiera de intellektuella yrkenas socialgrupp med de ”hógre klasserna” i stórsta all- manhet, d. v. s. óverklassen, vilket dessvarre alltfór ofta sker. Tar man som representanter for óverklassen i stallet bankman och grosshandlare eller tar man samtliga óverklassgrupper under en hatt, blir den genoinsnittliga intelligenskvoten for deras barn lagre och darmed mindre uppseendevackande.
TOLKNINGEN AV INTELLIGENSSKILLNADERNA
71
Slutligen bór man góra klart for sig, att, trots alla veten- skapliga fórsiktighetsmatt, fullstandigt rena intelligensmatt, vilka varken róna inflytande av barnens halsostandard eller hemmens mer eller mindre intellektualiserade beskaffenhet, icke kunna konstrueras. Intelligenskvoten blir darfór nódvan- digtvis ett matt pa ej blott arvda utan aven i nagon man fór- varvade fardigheter.
Prestationsfórmagan ar saledes ingalunda okanslig for mil jon, aven om intelligensmatt i detta hanseende aro renare an t. ex. skolbetyg eller personliga intryck av mera okontrollerad natur. Forskarna bruka uppskatta den vinst barnen kunna góra med fórbattrad hemmiljó till 6 — 8 poang samt med en god traning i barnaaren till 10 — 15 (kvantitativt olika men dock i denna riktning gaende resultat ha vunnits genom studier av enaggiga tvillingar, omplacering av fosterbarn mellan definierbara mil- jóer och liknande experimentsituationer, vari antingen arv eller miljó kunnat isoleras). Aven om man haller sig till en fór- siktig uppskattning av att 10 poang aro att hanfóra till miljó- paverkningar hellre an medfódda anlag, skulle alltsa en god del av de skillnader, som enligt ovan citerade och liknande undersókningar kunnat iakttagas mellan socialklasserna, kunna utplanas genom fórandrade miljóbetingelser.
En vasentlig del av skillnaden mellan genomsnitten kan sa- ledes antagas bero pa, att óverklassens barn fa en battre fysisk och psykisk vard an arbetarklassen har rad att kosta pa sina. Och vad speciellt galler de hóga talen for barn till fóraldrar inom de fria yrkena ar det tamligen givet, att dessa barn till intellektuellt arbetande manniskor i sina hem redan fran tidig alder fa ut mera av fórstandstraning fran umganget med fór- aldrarna an det oftast ar fórunnat barnen till grovarbetare eller grosshandlare, vilket emellertid icke alltid blir utslagsgivande for barnens fórmaga senare i livet och naturligtvis an mindre paverkar deras egenskaper sasom arvsbarare.
Lagger man samman alit detta och darjamte en hel del
72 DE ALLMANNA BEFOLKNINGSTEORIERNA
annat, som dessvarre ar av alltfór teknisk natur att har kunna refereras, sa framsta de uppvisade intelligensskillnaderna pa intet satt tillrackliga for att stodja en hypotes om en socialt yasentlig, nedarvd begavningsskillnad mellan socialklasserna. Tyartom pęka de i riktning mot en langt stórre homogenitet i detta hanseende, alltsa en langt mera likformig spridning inom hela befolkningsmassan av begavningsanlagen, an man tidigare yanligen fórestallt sig. Vi papeka aven, att de undersókningar som hittills gjorts gallt frammande lander och sarskilt Amerika, som dock har en aven i ras- och kulturhanseende mer heterogen befolkning an Sverige, dar en undersókning av in- telligensens fordelning pa socialklasser annu helt saknas.
Denna exemplifikation har nu blott gallt sjalva de begran- sade begavningsskillnader, som — lat vara pa ett tills yidare ofullkomligt satt — kunna gripas genom intelligensmatning hos barn. Vad galler ovriga andliga egenskaper, mod, ambition, uthallighet och framfór alit de mera direkt moraliska karak- tarsegenskaperna redbarhet, sociala hansyn av olika slag o. s. v. befinner sig den exakta forskningen pa ett annu mera out- yecklat stadium, aven om det i synnerhet under efterkrigstiden nedlagts ett avsevart och i langden mahanda fruktbringande arbete pa dessa svara och betydelsefulla problem. Sa mycket skali blott har sagas, att dessa forskningar alldeles icke givit stód at en hypotes om forekomsten av socialt betydelsefulla karaktarsolikheter mellan socialklasserna av beskaffenhet att vara nedarvda.
Att i ett sadant lagę och trots dessa den empiriskt arbetande psykologiens erfarenheter lita till en personlig, mera intuitivt vunnen allman uppfattning ar desto farligare, eftersom aven for en forskare med arligaste vilja till objektivitet sarskilt klass-, ras- och kónsjamfórelserna aro starkt kanslobundna. Och for ovrigt ar det av naturliga skal i allmanhet forskare av motsatt typ, som kanna sig dragna till allmanna uttalanden pa detta omrade.
KLASSBIOLOGISK YIDSKEPELSE
73
Annu nagon gang hander det saledes, att man ser pa frukt- samhetstalens olika hójd i olika socialklasser och darvid anser det ligga nagot rashygieniskt ofordelaktigt i det faktum, att óverklassen, den s. k. kulturbarande klassen, lange fortplantat sig relativt svagare. Man fórestaller sig diirvid pa mycket losa grunder — egentligen pa en deduktion fran en aprioristisk ut- vecklingshypotes — att overklassen i genomsnitt ar rasbiologiskt vardefullare. Klasseirkulationen skulle arbeta sasom nagon slags stor social separator, som skummade fram den arvsbio- logiska griiddan: óverklassen. I ”kampen for tillvaron” ar det uppenbarligen vissa individer, som lyckats sla sig fram battre an andra, och man har ibland latit detta tala for att bver- klassen, vilken sasom socialgrupp da tankes besta av de socialt stigande och av deras avkomlingar, skulle vara barare av sar- skilt onskliga arvsegenskaper. I óverklassens relativt laga frukt- samhetstal skulle da ligga en kontraselektion.
Bortsett har fran alla andra, delvis redan antydda svagheter hos en dylik teori, sa blottar den okunnighet om arten av de sociala krafter, som drivit klasseirkulationen, och den sociala friktion, yarunder den arbetat. Under teorien ligger till en borjan den hypotesen, att i viss vasentlig utstrackning de indi- vider, vilka socialt stigit, ha sarskilda arvda egenskaper, vilka fórklara deras stigande. Hur vet man nagot om den kvantitativa proportion, vari detta ar fallet? Det existerar i alla sociala rorelsefenomen en faktor av slump, vars storlek har ar av primar vikt for slutsatsen, och vidare en hel serie av miljó- faktorer, som bestamma de for det sociala stigandet lika viktiga fórvarvade egenskaperna. Med vad ratt pastar man vidare, att de individuella egenskaper, som givit en del personer framgang i livet, yerkligen aro socialt onskliga i vidare mening? Mycket tyder ju pa att ofta rent antisociala egenskaper varit en viktig forutsattning for storre framgang, sarskilt inom affarslivet. Hur vet man slutligen nagot om arftlighetsgangen hos de antaget arftliga egenskaper, som skulle ha betingat vissa individers
74
DE ALLMANNA BEFOLKNINGSTEORIERNA
sociala stigande? Ar det inte rentav sannolikt, att dessa ofta maste antagas uppsta sasom helt tillfalliga och synnerligen komplicerade kombinationer av arftlighetsfaktorer? Dessa kom- binationer kunna da vantas bli spriingda hos avkomman, medan de primara arvsfaktorerna mycket allmant kunna vara for handen aven hos den stora, ej sarskilt framgangsrika massan av manniskor. Vilka kvantitativa fórestallningar har man egent- ligen gjort sig i dessa och andra hanseenden? Och vilka iakt- tagelser vill man stodja sig pa?
Det bor kanske har papekas, att de sedvanliga tabellariska sammanstallningarna, som i de har kritiserade frarnstall- ningarna standigt ges, av skillnader i skolbetyg m. rn. icke aro utslagsgivande, lika litet som de vanliga bearbetningarna av biografiska kalendrar, vilka visa att de hogre klassernas barn i langt storre utstrackning bli framstaende man och kvinnor pa olika kulturomraden. Ty har spelar den sociala friktionen maktigt in: de hogre klassernas barn fa battre foda, battre ut- bildning, de vanja sig vid storre social sakerhet och kunna ut- nyttja personliga forbindelser. Det ar en sociologisk barnslig- het att i detta avseende forutsatta nagot, som ens avlagset ser ut som lika startmojligheter. Nar man ”bevisar” de hogre klasser- nas storre sociala duglighet med den rika forekomsten av stora man i t. ex. de furstliga dynastierna, blottlagger man ju i sjalva verket att hela metoden intet annat ar an falskspeleri.
Vi ha i denna diskussion av klasscirkulationens arvsbiologiska problem tillsvidare alldeles bortsett fran den samhallets botten- sats av individer, behaftade med arvda egenskaper av sjukdoms- eller lyteskaraktar (sinnesslbhet, vissa sinnessjukdomar, vissa kroppssjukdomar), vilka utskilja sig fran alla samhallsklasser. Man kan visserligen, som i ett senare sammanhang skali beróras, icke ens om alla dessa individer pasta, att de definitivt aro vasent- ligt samre arvsbarare an folk ar mest, ty arvsgangen for de ifragavarande egenskaperna ar icke alltid sa okomplicerad och
DE DEGENERERADE KLASSLÓSA 75
ensartat dominant, som man i den populara diskussionen forut- satter. For vissa defekter har man dock vunnit sa saker kanne- dom om arvshotet, att man kan vaga avgóra, att sadana egen- skaper beteckna ett urval av individer, vilkas fortplantning ej ar rashygieniskt onsklig.
Vanligen sjunka dessa individer ner till samhallets botten, alltsa under hela den sociala klasstruktur som vi diskutera; ofta falla de det allmanna till last. Denna sociala cirkula- tionsprocess, varigenom biologiskt degenererade individer pa detta vis avskiljas, betecknar verkligen i viss nyss antydd ut- strackning en mera varaktig rasbiologisk selektion (framfor alit vad galler sinnessloa). Men urvalet ager rum fran alla samhallsklasser : fran bonder och arbetare saval som fran overklass. Det har nagon gang rentav gjorts gallande, att denna selektion snarast skulle utfalla till overklassens nackdel, efter- som man inom overklassen har storre formaga att med utnytt- jande av formógenhet och personligt inflytande for flera generationer socialt uppehalla individer pa gransen till im- becillitet, vilka mera obarmhartigt skulle ha avsondrats i de liigre samhallsklasserna med deras mindre formaga att skydda sina svaga. Men aven den teorien forefaller i sin allmanna form av flera skal for lost grundad. — Ett observandum ar emellertid pa sin plats: det ar oriktigt att som ofta sker vid jamforelser mellan tva stora huvudgrupper kallade óver- och underklass, i underklassens totalsiffror inrakna dessa egentligen klasslósa, utsondrade. De dra ofta ned siffrorna for ”under- klassen” betankligt utan att ha nagon som helst giltig hemorts- ratt i den stora socialgrupp, som huvudsakligen utgores av bonder och arbetare.
De arvsbiologiska klassteorierna falla saledes sónder i synner- ligen illa genomtankta och hopfogade hypoteser redan vid en abstrakt metodisk problemkritik. Det ser ut, som om pa detta liksom pa manga andra omraden franvaron av utslagsgivande,
76 DE ALLMANNA BEFOLKNINGSTEORIERNA
empiriskt verifierbara och kvantitativa data och det darigenom skapade stórre utryminet for fri spekulation skulle ha verkat sóvande pa sjalva kritikfórmagan. Det visar sig ocksa, att forskare, som verkligen sókt driva empiriska studier over dessa sociala fórflyttningsproblem, hor jat bli alltmer skeptiska mot denna i den darwinistiska utvecklingslaran lost inbyggda teori.
Man bor i detta samband lagga markę till att den moderna, empiriskt och ej spekulativt arbetande socialpsykologien i stallet alltmer letts till att fol ja den alldeles motsatta arbets- hypotesen, namligen att — nar det galler storre socialgrupper — olikheter i den genomsnittliga nivan av olika psykiska, arvda anlag t. o. m. alldeles skilda raser emellan spela en relativt liten roli, som i flertalet praktiska problem helt kan fórsummas vid studiet av de verkliga differenserna, som i stallet gaiła dels individernas inbordes olikheter av bade arvd och forvarvad natur, dels de sociala och kulturella miljóbetingelserna for grupperna. Vad som framkommit under deras arbete synes, som redan framhallits, alit bestamdare bekrafta denna hypotes. Miljon har ater kommit till heders. Om negrer i Amerika eller judar i Polen adagalagga vissa genomsnittliga raskarakteristika i sina handlingar, fórklaras det framfor alit darigenom, att de sedan barndomen stamplats, behandlats och tvungits att reagera just som negrer i Amerika eller judar i Polen.
Naturligtvis finns det arvda begavningsolikheter individerna emellan. Det finns t. o. m. fbdda idioter och antagligen aven fódda genier. Men de arvsanlagen synas icke fórdela sig efter klassgranser — aven om, som redan namnts, de hogre (och naturligtvis aven de lagre) begavningsanlagen bli battre till- varatagna for barn inom óverklassen, vilket ar en helt annan sak. Sasom samhallet faktiskt for niirvarande ar beskaffat, kan óverklassens oandligt stórre mójligheter att ta hand om det uppvaxande slaktet naturligtvis vara ett mycket gott skal for att ansę óverklassfamiljerna sasom socialt relativt fórmanligare barnavlare.
DEN KRITISKA SOCIALFÓRSKNINGENS UPPGIFT
77
Men det skalet har ingenting med rasbiologisk overlagsenhet att skaffa; det ar socialpedagogiskt och ej rashygieniskt. Och i den man man genom utvidgad social barnaomvardnad inriktar sig pa att undanroja dessa yerkningar av det nu radande klass- samhallet — och atminstone fran socialistisk synpunkt te sig dessa yerkningar ej blott oonskliga utan rent skandliga, efter- som ju i alla handelser de nyfodda barnen varken ha fórtjanst eller skuld till de existerande egendomsolikheterna — fórandras ju hela situationen.
De ras- och klassbiologiska befolkningsdoktrinerna aro sa- ledes avenledes pa vag att bli sonderskjutna av den moderna kritiska forskningen. Man bor darfór sluta att ta popular- fórfattande rasteoretiker alltfbr allvarligt, da de emellanat med grova biologiska analogier och pa grundvalen av en alldeles otillracklig socialyetenskaplig insikt om det manskliga sjals- livet och de samhalleliga institutionerna ibland ge sig pa sa ómtaliga socialpsykologiska forhallanden som just t. ex. de sociala yardeskillnaderna mellan samhallsklassernas arysanlag.
Yi fa emellertid darvid icke forbise att de blott aro fóga representativa undantagsfall. Verkligt tranade naturforskare ha yanligen den yetenskapliga kritiken alltfór mycket i blodet for att sa latt rustade ge sig ut i dylika aventyrligheter. Men infor den allmanna publiken, som icke kan studera de otillgangliga specialyerken, bli ofta dessa ay den yetenskapliga kritiken mera ohammade utsvavningar over de naturvetenskapliga grans- linjerna obseryerade.
En kritisk, allsidigt orienterad social forskning dver dessa till ytterlighet svara sociala kvalitetsproblem har lange nastan helt och hallet saknats. En begynnelse har dock efter kriget gjorts framfór alit inom den amerikanska sociologien och socialpsykologien. Den som i likhet med fórfattarna till denna skrift dock tror pa den kritiska forskningens folkuppfostrande betydelse, kan inte undslippa den tanken, att det till slut
78
DE ALLMANNA BEFOLKNINGSTEORIERNA
finns ett visst samband mellan det politiska ras- och klass- barbari, som just nu gór sig brett i Tyskland, a ena sidan, och a andra sidan den flathet, som dar sedan lange visats for all- skons ovederhaftig, spekulativt biologisk gottk6psvisdom i sociala fragor. Till nazismens fórhistoria hor aven, atl detta olyckliga land under tva generationer nara nog saknat en kri- tisk socialvetenskaplig forskning pa internationell standard. I sista hand kunna de biologiska ras- och klassdoktrinerna och med dem ras- och klassfanatismen blott 6vervinnas genom kritisk social forskning.
De generella teoriernas bankrutt.
Att yetenskapsmannen numera icke se sig i stand att i be- folkningsfragan lamna enkla och generella vetenskapliga teorier och doktrinara politiska asikter till allmanhetens bruk, ar ingenting att sórja 6ver. Tvartom. Det vittnar blott om en sunt kritisk sjalvbesinning, som bland annat ar den basta fórut- sattningen for fruktbara specialstudier.
Viktign sidor av befolkningsfragan aro emellertid synner- ligen svaratkomliga for en forskning, som forsmar de bill iga skenlosningarna. Befolkningssporsmalet framstar saledes in- vecklat redan genom olika socialgruppers skiljaktiga fruklsain- hetsutveckling, genom overgangsverkningarna pa aldersfordel- ningen o. s. v. Det ar ytterligt svart att 6verskada redan vad som faktiskt sker. Vad den framtid, som ligger langre bort an ett fatal ar, skali bara i sitt skóte, darom veta vi egentligen alls ingenting med storre sakerhet.
Da man gór uppskattningar óver den framtida befolknings- utvecklingen, maste man namligen góra vissa antaganden bl. a. om hur den framtida fruktsamheten kommer att stal la sig — men detta ar just det stora fragetecknet. Var kunskap om de sociologiska faktorer, som i sista hand styra detta fórlopp, ar i manga hanseenden otillracklig. En mycket snart intradande
PROBLEMET AR SOCIOLOGISKT
79
och inom kort hastig befolkningsminskning star emellertid av skal, som mera ingaende skola beroras i niista kapitel, sasom det sannolika for vart lands del.
Frań social synpunkt aro icke blott fruktsamhetstalen i och for sig viktiga utan sjalva de djupare liggande, genomgripande fórandringar av samhallets ekonomiska, psykologiska och mora- liska struktur, varom de bara vittne. De sjunkande fruktsam- hetstalen aro blott bland de mera patagliga tecknen pa viildiga sociologiskt dynamiska processer, vilka mahanda komma att satta djupare spar i hela var civilisationsutveckling an nagon nu egentligen ens kan ana.
Vad vi saledes framfor alit behóvde veta ar, vad som egent- ligen haller pa att ske med psykologien och moralen hos vart folk, de sociala vardeskalorna, sjalva attityderna till livet, och speciellt till konslivet, familjen och den sociala miljón. Be- folkningsfragan maste i fórsta hand studeras sasom ett social- psykologiskt och kultursociologiskt problem. Detta problem ar utomordentligt invecklat, och har i Sverige bar det ju dessutom blivit ett axiom, att vi, som Sundbarg papekade i sina aforis- mer, lida av en bristande begavning, eller lat oss hellre saga: ett bristande intresse for psykologi.
Politiskt sett star saken darfor nu sa, att det galler att fatta standpunkt till problem, om vilkas innebórd vi aro ratt osakra; problem, som icke ens iiro mój liga att for narvarande fullt klart fixera. Den radande asiktsuppluckringen i befolkningsfragan ar darfor pa satt och vis en mycket intelligent reaktion. Allman- heten har vunnit en ókad insikt om hur svart det ar redan att faststalla, vad det hela rór sig om.
Vi ha, som redan inledningsvis berórdes, kommit mycket langt bort ifran den klara doktrinara asiktsklyvningen fran attiotalet och sekelskiftet. De mera djupblickande nymalthusia- nerna bór ja med angslan fraga sig, vad det ar for sociala krafter, som har aro i rórelse och som de tidigare i sin oskuld identi- fierat sitt patos med. Kunna dessa fórlopp behiirskas och styras
80 AKTUELLA TENDENSER I BEFOLKNINGSUTVECKLINGEN
och i sa fali hur? Likasa i det andra lagret: de konservativt lagda moralisterna bor ja finna den traditionellt awisande installningen mot fódelsebegransningen ratt ohallbar och i alla handelser otillracklig sasom fbrnuftig reaktion emot den fak- tiska utvecklingen.
Nu ar det emellertid alls ingenting speciellt och markyardigt med befolkningsfragan, att vi i stor utstrackning sakna l i 11- fórlitlig ledning redan for begripandet av det saklage, vartill vi ha att ta standpunkt. De stora politiska problem, diir vi ha en mera fullstandig vetenskaplig kunskap om de djupare sammanhangen, aro latt riiknade pa fingrarna. Dit hor inte socialiseringsfragan, ej heller skatteproblemet, ej konjunktur- och arbetslóshetsspórsmalen. Men det skali medgivas, att sa dunkelt till sina ytterlinjer som befolkningsfragan star val intet av de andra nyss uppraknade samhallsproblemen. Vilket inte hindrar, att vi andock maste fatta standpunkt och egent- ligen maste góra det oavbrutet, ty befolkningsspórsmalet sling- rar sig in óverallt.
1 fuli yetskap om uppgiftens svarighet och slutsatsernas osakerhet skali i de bada foljande kapitlen ett fórsók góras att klara ut tendenserna i fraga om dels befolkningsutyecklingen och dels asiktsbildningen i befolkningsfragan. Vi inskriiiika hela problemstallningen till Sverige och till den narmaste generationen. Aven om det av skal, som delvis redan antytts, ar orimligt att konstruera allmanna befolkningslagar, ar det icke lika ogbrligt att under hansynstagande till konkreta fak- tiska fbrhallanden góra sig en fórestallning om ett problem, som pa detta vis starkt begransats till tid och rum.
Till slut skali pa denna grundval det rent politiska pro- blemet upptagas. Ett fórsók skali góras att ange linjerna for en progressiy asiktsbildning i befolkningsfragan. Framfór alit skali daryid framhavas, hur befolkningsfragan vaver sig in i hela det socialpolitiska problemet. Uppgiften ar att, sedan den sannolika befolkningsutyecklingen angiyits och sedan de bakom-
VAR PROBLEMSTALLNING
81
liggande orsaksfaktorerna analyserats, na en uppfattning om vad den framtida befolkningspolitiska diskussionen kommer att rora sig om och hur darvid de olika installningarna komma att gestalta sig.
Aven om utrymmet och skriftens art medgave, skulle denna undersdkning helt enkelt inte kunna goras ens i nagon man fullstandig, vilket ma understrykas. Det enda vi kunna góra ar att ge skal for vissa antaganden, vilka framsta sasom sanno- lika. Dessa skal och dessa antaganden ha icke karaktaren av mysteriósa principer och generella teorier utan besta i en viss uppfattning om konkreta faktiska fórhallanden och om mansk- liga institutioner och vardeskalor. Lasare som betvivla dessa antagandens riktighet och tanka sig den framtida utvecklingen annorlunda, ha darfór latt att óverfóra de praktiska slut- satserna till annat sak- och asiktslage.
En vasentlig del av vart bidrag till den socialpolitiska diskussionen i befolkningsfragan rór alls icke aktuell politik, om man darmed menar dagspolitik. Den langsiktiga framtids- politiken ar emellertid i djupare mening just nu an mera aktuell. Vi behóva faktiskt litet mera perspektiv, om vi inte skola snubbla och ga vilse bland de skenbart oviktiga socialpolitiska dagsbekymren. Och icke minst i befolkningsfragan saknas det dylika riktlinjer.
6. — M y r da l, Kris i bej olkningsj ragun .
82 AKTUELLA TENDENSER I BEFOLKNINGSUTYECKLINGEN
TREDJE KAPITLET.
Aktuella tendenser i den svenska befolknings- utvecklingen.
De viktigaste forandringarna under de sista decennierna.
Sveriges befolkning har som bekant kraftigt ókats under det sista arhundradet. Ungefar for jamnt hundra ar sedan upp- nadde befolkningstalet de 3 millionerna och óverskred for nagot mer an tio ar sedan det dubbla antalet. Under flertalet ar anda intill varldskriget uppgick den naturliga folkbkningen (óverskott av fódda óver doda) till atskilligt óver 10°/oo om aret av hela befolkningen.
Frań och med sextiotalet bór jadę emigrationen bli av stórre vikt for den faktiska folkókningen i landet. Under attiotalet, som betecknar kulmen, emigrerade inemot 40,000 personer om aret, vilket, trots en viss immigration och trots att den natur- liga folkókningen under detta decennium óversteg 12 °/oo, tog bort inemot 2/z av den folkókning, som eljest skulle ha agt rum. Darefter nedgick emigrationen till omkring 25,000 per- soner om aret i genomsnitt och immigrationen ókade till om- kring 8,000 personer, men anda fram till varldskriget var dock emigrationen en maktig broms pa folkókningen i Sverige.
Under kriget gick sedermera emigrationen kraftigt ned. Den steg visserligen igen nagot under fredsaren, men fran varlds- krisens bórjan kan den praktiskt taget sagas ha upphórt. Sedan flera ar óverstiges den nu flerfaldigt av immigrationen, som i stallet nagot ókats.
Halla vi oss fortfarande till decennierna fóre varldskriget, sa stegrades folkmangden med i genomsnitt arligen omkring eller
NATIY1TETSMINSKNINGEN
83
óver 7 °/oo. Under det sista artiondet har folkókningen, trots den minskade emigrationen, nedgatt till omkring 3 %o. Den starka folkókningen fran fórkrigstiden ar ett passerat skede. Om ett fatal ar kommer Sveriges folkmangd att kulminera och bór ja mińska. Nar denna kulmination skali intraffa, om redan pa 40-talet eller senare, beror framfórallt pa nativitetsutvecklingen.
Den viktigaste fórandringsfaktorn bakom hela denna utveck- ling ar naturligtvis den sedan lange pagaende nativitetsminsk- ningen. Det allmanna fódelsetalet — antalet levande fódda barn arligen per 1,000 invanare — har praktiskt taget under hela 1800-talet och annu langre tillbaka hallit sig óver 30 anda fram emot attiotalet. Under attiotalet bór jar emellertid fódelse- talet sakta falla: vid slutet av detta decennium rór det sig kring 28. Vid sekelskiftet ar det nere vid 27, om ytterligare tio ar 25. Omkring 1910 bórjar fódelsetalet falla alit hastigare; vid slutet av kriget ar fódelsetalet redan nere vid 20. Efter en hastig och besynnerlig stegring 1920 — 21 — avspeglande den exceptionella efterkrigsinflationen och fredsoptimismen — faller fódelsetalet alit hastigare. 1928 nar det ned till 16, 1931 ar det under 15. 1 f jol, 1933, registrerades siffran 13,69.
jamsides med fódelsetalet har nu visserligen aven det all- manna dódstalet fallit. Under hela fórsta halften av 1800-talet holi sig dódstalet nastan standigt hógt óver 20. Annu i bórjan av attiotalet óversteg det 17, var emellertid redan fóre varlds- kriget nere vid 14 och haller sig nu omkring 12. 1933 var dódstalet endast 11,22.
Sasom en fóljd av i fórsta hand nativitetsutvecklingen under denna tid ha vi just for narvarande medelaldrarna óverrepre- senterade inom befolkningen. I och for sig tenderar denna onormala aldersfórdelning att halla fódelsetalet hógre, an vad som svarar till den verkliga fruktsamhetsnedgangen. Medan fódelsetalet sjunkit blott nagot óver 50% fran 1870-talet till 1931, har antalet barn inom aktenskapet i fórhallande till 1,000 gifta kvinnor i aldern 15 — 45 ar sjunkit med 70% (fruktsam-
84 AKTUELLA TENDENSER I BEFOLKNINGSUTVECKLINGEN
heten utom aktenskapen har dock sjunkit mindre). Vid antaget ofórandrad fruktsamhet skulle darfór fódelsetalet ytterligare komma att sjunka ett gott stycke, i samma man de fruktsamma aldrarnas óvertalighet fórsvinner. Da vidare dódsrisken ar vasentligt stórre i de hogre aldrarna och likasa i de yngsta, maste vid ofórandrade dodlighetsrisker i de sarskilda alders- klasserna dódstalet komma att stiga hógst vasentligt. Inom en konstant befolkning skulle nuvarande dódstal fórutsatta mer an 20 ars langre medellivslangd an den nu faktiskt radande.
Saval fódelse- som dódstalen aro saledes i viss mening fiktiva: fódelsetalet ger en for hóg och dódstalet en for lag fórestallning om de verkliga nativitets- och mortalitetsfórhal- landena. Aven talet for den naturliga folkókningen, som nu fran óver 10 fallit till omkring 2,5, ar da i samma mening fiktivt. Ett tal for den naturliga folkókningen, som korrigerades till att gaiła en befolkning med stationar aldersfórdelning men med samma fruktsamhet och dódlighet inom de olika alders- klasserna som nu, skulle bli negativt, vilket betyder att den nu- varande nativiteten icke racker till att vid radande dódlighet fullstandigt uppehalla befolkningsstocken.
Sasom ett enkelt matt pa den grad, vari en befolkning uppe- haller sig sjalv, brukar man anvanda det s. k. nettoreproduk- tionstalet, som kan definieras sasom det antal flickebarn, som — under radande dódlighets- och fruktsamhetsfórhallanden 1,000 nyfódda flickebarn skulle komma att fóda under sitt aterstaende liv. Blir detta antal 1,000 betyder det en pa lang sikt uppehallen befolkning, blir det stórre an 1,000 betyder det folkókning, blir det ater mindre betyder det folkminskning.
Under 1800-talet och fram emot 1910 — alltsa under den hastiga folkókningens tid — holi sig reproduktionstalet uppe inemot 1,500. Annu 1911 — 15 holi det sig omkring 1,300. For ar 1924 med ett fódelsetal av 18, u nar emellertid reproduk- tionstalet blott upp till 1,020. Redan det darpa fóljande aret med ett fódelsetal av 17,58 faller under reproduktionsgransen;
FOLKSTOCKENS REPRODUKTION
85
1925 ars nettoreproduktionstal har beraknats till 985. 1928 var fódelsetalet nere vid 16, 05 och reproduktionstalet 876. Redan aret darpa ar reproduktionstalet nere vid 802. Det stiger ar 1930 tillfalligt till 828 men sjunker 1931 till 777. 1933 redo- visas ett fódelsetal av endast 13,69; reproduktionstalet kan detta ar beraknas ha kommit ner emot 725.
Detta tal skulle innebara, att under fóregaende ar i Sverige fóddes endast nagot mer an 70 % av det antal barn, som skulle behóva fodas for att pa lang sikt befolkningsstocken skulle uppehallas utan okning och utan minskning. Skulle fruktsam- heten stanna vid denna grans, skulle folkstocken sjunka till halften av sin storlek pa blott nagot mer an tva generationer och till fjardedelen pa nagot mer an fyra generationer o. s. v. Om vi andock samma ar kunde redovisa en naturlig folkókning av 2,17%, sa var detta mójligt blott pa grund av den ojamna aldersfórdelningen. Denna, som i sin tur ar en fóljd av i fórsta hand just den sjunkande fruktsamheten, dóljer under ett óvergangsskede det faktum, att Sveriges befolkning nu ej langre pa langa vagar uppehaller sig sjalv.
Den nuvarande langsamma befolkningsókningen maste dar- for mycket snart vantas komma att eftertradas av en kraftig folkminskning. Den ojamna aldersfórdelningen maste da rentav komma att i stallet tillfalligt óverdriva denna minskning. Da namligen de óvertaliga aldersklasser, som nu aro medelalders, komma in i de hógre aldersklasserna, ger detta — aven vid oforandrad fruktsamhet i den da fataligare fruktsamma alders- gruppen — upphov till en tendens hos fódelsetalet att ytter- ligare sjunka, medan dódstalet av samma anledning maste komma att stegras.
For en fullstandigare redogorelse for har berorda befolk- ningsstatistiska forhallanden hanvisas till Pensionsforsakrings- kommittens utredningar samt till professor Sven Wicksells skrift ”J7r befolkningslaran” (Stockholm 1931).
86 AKTUELLA TENDENSER I BEFOLKNINGSUTVECKLINGEN
Tendenserna for den narmaste framtiden.
Den viktigaste fórandringen i den svenska befolkningsutycck- lingen under de allra senaste decennierna ar tydligen den, att barnalstringen alit fullstandigare och inom alit flera social- grupper blivit avkopplad fran driften och kommit under yiljans kontroli. Barn aro numera icke sa ofta som forr en naturlig fol jd av kónsumgange, da det vill sig sa val eller sa i 1 1 a . Ratt sannolikt ar det yisserligen, att barn ofta komma till yiirlden pa grund av siary eller ofullkomliga preventivmedel. Men alit yanligare blir det, att de fódas, darfór att deras foraldrar ónskat det.
Manniskor tyckas tydligen inte ónska sa manga barn, som de tidigare fatt. Darfór ha fódelsetalen fallit. Att namligen den sjunkande nativiteten star i detta direkta samband med en ungefar i samma takt utstrackt anyandning av kontracepliva metoder — och av fosterfórdrivning under redan p&bórjat havandeskap — darom rader fóga tvivel. Den hypotesen har visserligen framkastats, att ett proportionsvis stórre antal man och kvinnor nu aro sterila an forr, eller att iiven de icke sterila kvinnornas fysiologiska befruktningsfórmaga ar mindre; nagon har aven framkastat det antagandet, att samlagsfrekven- sen skulle vara lagre. Vetenskapliga stód for dessa hypoteser saknas emellertid, och skillnaden mot forr kan i alla handelser icke ha denna storleksordning.
For att bedóma befolkningsfragans frarntida lagę i vart land under, sag, den narmaste generationen vore det till en bórjan av ett synnerligen stort intresse att kunna bilda sig en fóre- stallning om de aktuella tendenserna i fraga om fruktsamhetens utveckling. Befinna vi oss i ett bottenlage? Kommer fruktsam- heten harefter att halla sig nagorlunda konstant eller rentav stigande? Eller kommer den att fortsatta att sjunka?
En mera yalgrundad prognos av fruktsamhetsutyecklingen maste i fórsta hand bygga pa en analys av hela det komplex
DET PSYKOLOGISKA MOTIYSPELET
87
av for vederbórande sjalva mer eller mindre klarlagda motiv, som gjort manniskor mindre benagna att satta barn till yarlden. Detta motivkomplex ar i varje individuellt fali synnerligen in- yecklat. Det har en i nagon man vaxlande innebord i olika socialgrupper. Det beror av konjunkturens utveckling pa kort sikt och an mer pa nagot langre sikt av utvecklingen av ekonomiska och sociala institutioner samt vane- och ideal- bildande levnadsmonster. Om alit detta vet man faktiskt ratt litet, aven om man har en hel del pa kann. Att ange fruktsam- hetsutvecklingens tendens for den narmaste tiden ar darfór inte latt. Om vi nu likval ga over till att spa darom, gores det under redan angivna mycket uttryckliga reservationer.
Sa mycket ar till en horjan klart, att den alltmer utbredda fódelsekontrollen har ett alldeles bestamt samband med en ut- yeckling till sekulariserad ”rationalitet” i nutidsmanniskornas hela livsinstallning och livsforing, och att denna utveckling i sin tur har ett lika bestamt samband med de fórandringar av de materiella levnadsbetingelserna, som atfólja naringslivets ”industrialisering” och ”urhanisering”. Vi veta, att vi darmed egentligen blott klistrat pa foreteelsen ett par relatiyt suddiga associationer. Men dessa kunna dock leda till en del fortsatta iakttagelser av viss vagledande formaga.
Det nymalthusianska aktenskapet har hittills kommit till ett mera fullstandigt genomforande blott i vissa relatiyt begransade folklager. Dit hora framst vissa intellektuella och halvintellek- tuella medelklasskikt och vidare en viss del av industriarbetar- klassen i storstaderna. Det ar emellertid god grund att anta, att vad som skett i dessa socialgrupper blott fórebadar vad som snart kommer att intraffa aven pa andra hall.
Enahanda psykologiska motiv aro namligen óverallt i verk- samhet. Savitt man kan skon ja befinner sig i vart land dessa socialgruppers levnadsstil och liysaskadning i fortsatt sprid- ning. Detta sker delvis genom direkt psykologisk paverkan, i det att dessa kretsar uppenbarligen alit fortfarande aro i viss
88 AKTUELLA TENDENSER I BEFOLKNINGSUTVECKLINGEN
utstrackning socialt mónsterbildande. Framfór alit sker dcl emellertid indirekt och pa den grund, att de ekonomiska och sociala miljófaktorer, som redan bestamma dessa kretsars lev- nadsvillkor, mer och mer gripa omkring sig i takt med narings* livets rationalisering och industrialisering. Fruktsamheten i dc* socialgrupper dar den staller sig lagst, skulle saledes i viss grad fórebada den fruktsamhet, som langre fram kommer att rada i aven andra socialgrupper.
Landsbygdsbefolkningen har i genomsnitt fortfarande betyd- ligt hogre fruktsamhet an befolkningen i stadem a och framfór alit i de stórre staderna. Den saken framtrader an tydligare, om man tar hansyn till den ratt stora skiljaktigheten i Alders- fórdelning. Staderna och i synnerhet industristaderna ha ju en vasentligt stórre del av sin befolkning i de fruktsanima aldrarna. Andock aro dar fódelsetalen lagre. Ar 1933, da fódelsetalet for hela riket var 13,69, var fódelsetalet for lands- bygden 14,79 men for staderna blott 11, 19. For Stockholm var det 10,3. Vissa stader ligga annu lagre.
Sarskilt vissa delgrupper av landsbygdsbefolkningen (norr- lanningar, statare och torpare samt vissa kategorier inom bonde- och smabrukarklassen m. fi.) ha ju fortfarande en relativt hóg fruktsamhet. Anda fram emot kriget hade iiven industriarbetarklassen pa landsbygden en mycket hóg frukl- samhet, i sjalva verket en atskilligt hogre an den jordbrukande befolkningen (aven med hansyn darvid tagen till den skilj- aktiga aldersfórdelningen). Industrialiseringen yerkade, innan den friyilliga fódelsebegransningen intradde, mest genom att óppna nya arbets- och fórtjanstmójligheter. Folk fran landet strómmade till de nya industriplatserna, gifte sig och fódde barn i stor myckenhet.1
1 De i texten berorda forhallandena komma att belysas i en annu icke publicerad undersokning fran Socialvetenskapliga institutet vid Stockholms hogskola.
FRUKTSAMHETSDIFFERENSERNA
89
Men framfór alit industribefolkningen pa landsbygden har under och efter kriget visat en starkt fallande fruktsamhet, aven om denna icke natt fatt den alltjamt annu lagre fruktsam- heten i staderna. Under denna utveckling har den jordbrukande befolkningen, som fore kriget alls icke visade sa hoga fruktsam- hetstal utan tvartom hade en for davarande forhallanden rela- tivt lag fruktsamhet, kommit en smula pa efterkalken. Dess fruktsamhetstal fólja visserligen avenledes en fallande lin je, men denna lin je har — i synnerhet i bórjan — icke stupat sa brant.
Det ar saledes landsbygdsbefolkningen och inom denna jord- hruksbefolkningen, som faktiskt uppehaller det genomsnittliga fodelsetalet for riket i dess helhet. Inom stadsbefolkningen ar det framfor alit de sma och provinsiella staderna, som visa den hogre fruktsamheten. Sjalva industribefolkningen och sarskilt befolkningen i storstaderna har en alit lagre fruktsamhet. I Stockholm ar ju fruktsamheten mycket lag, dar fods nu bara omkring 40% av det antal barn, som skulle behóva fóaas for att folkstocken skulle uppehallas vid konstant storlek. Om Stockholm andock vaxer, beror det dels pa en valdig in- flyttning fran hela landet och dels pa att de fruktsamma aldrarna till foljd av denna pagaende inflyttning hallas starkt overtaliga.
Det sagda ger anledning till en nagot narmare granskning av sarskilt den jordbrukande befolkningen. Relativt sett har den i modern tid oavbrutet befunnit sig i minskning. Under 1800-talets forsta halft och anda fram emot den begynnande industrialiseringen var praktiskt taget stórsta delen av Sveriges befolkning jordbrukande. Annu vid folkrakningen 1870 be- raknas 72, t % av hela befolkningen ha vunnit sin forsórjning fran jordbruket och dess binaringar. Vid folkrakningen 1920, som ar den sista varifran siffror aro publicerade, utgjorde motsvarande procenttal blott 44, o. Det finns anledning att fór- moda, att det procenttal, som nu skulle ange denna relation,
90 AKTUELLA TENDENSER I BEFOLKNINGSUTVECKLINGEN
om det vore kant, skulle ga ned mot 40. Alltsedan 1880-talet har jordbruksbefolkningen darvid avtagit ej blott relativt utan aven absolut.
Den ekonomiska kris, vari vi nu befinna oss, betyder med all sannolikhet icke mer an ett tillfalligt avsaktande av den pagaende industrialiseringsprocessen. Jordbruksbefolkningens relativa andel i totala befolkningen — och fóljaktligen aven dess betydelse for den genomsnittliga fruktsamheten — maste da aven i framtiden komma att minskas.
Manga halla visserligen fore att krisen ar ett tecken pa ”overindustrialisering” och att framtiden ligger i ett ater- yandande till jorden. Utvecklingen kommer emellertid med all sakerhet icke att ge dem ratt. Den svenska jorden kommer i framtiden liksom hittills aven vid ett fórutsatt intensivare brukningssatt — en fórutsattning, som hittills varit giltig men som sjalv ar synnerligen osaker for framtiden — att kunna odlas med ett alltfort sjunkande behov av mansklig arbets- kraft. Det ar dock icke mojligt att, aven om man till aventyrs skulle vilja det, góra sig urarva i fraga om sjalva den tekniska utvecklingen, och den tenderar oavbrutet i denna riktning.
I fraga om den yarldsekonomiska utvecklingen ar det vansk- ligt att gbra nagra mera bestamda fórutsagelser. Det ar klart och tamligen allmant medgivet, att om vi skulle atervinna den relativa frihet for den internationella handeln, som radde fore kriget, och an mer om handelns frihet skulle bli storre, sa skulle vi har i landet ha att sa snabbt vi kunde inskranka pa vart jordhruk och ytterligare specialisera oss pa industrieli produktion. Men man tycks inte i samma grad ha gjort sig reda for att jordbruket ej kan fa expandera ens under den dessvarre mycket sannolikare fórutsattningen, att vi for den narmaste framtiden i stallet skulle ha att anpassa oss efter ett internationellt system av ekonomiskt tamligen slutna national- stater eller grupper av stater.
Vart jordhruk producerar namligen redan nu ungefar vad
JORDBRUKSBEFOLKNINGEN
91
vi har i landet behóva av jordbruksprodukter. Vi skulle kunna konsumera atskilligt mera men skulle aven kunna producera mera. Yi exportera en del jordbruksprodukter (framfor alit animaliska), men vi importera ocksa en del produkter och pro- duktionsfórnódenheter (framfor alit vegetabiliska produkter, godningsmedel och fodermedel). En omstallning av jordbruks- produktionen till storre nationell sjalvtillracklighet skulle icke satta jordbruket i det laget, att det togę i ansprak en storre andel av landets arbetskraft an den, som nu ar sysselsatt dari — detta inte ens om vi kunde utvidga var konsumtion. Tvartom maste denna andel aven da med all sannolikhet vantas sjunka, och minskningen maste paskyndas av det tekniska frarnat- skridandet, som i jordbruket for narvarande har en stark tendens att vara arbetsbesparande.
Under badadera av dessa utvecklingsalternativ eller under vilket som helst alternativ daremellan maste fóljaktligen den befolkningsgrupp, som har den hógsta fruktsamheten, vantas mińska i relativ vikt inom befolkningen sasom helhet. Vidare har man emellertid att samtidigt komma ihag, att aven sjalva landsbygdsmentaliteten befinner sig i snabb forandring. Denna forandring, som star i intimt samband med kommunikationer- nas utveckling (tidningar och tryckalster, bilar och bussar, radio) och med skolvasendets sekularisering, organisations- vasendets utbredning, kyrkans andliga sotdod m. m., forsiggar nu med rasande fart och synes minst av alit avmattas. For har narmast ifragavarande problem ar det darvid vart att marka, att fbdelsetalets relativa fali for jordbruksbefolkningen under tjugu- och trettiotalen varit nastan lika kraftigt som for andra socialgrupper. Aven om detta fali for de andra stora social- grupperna skulle avstanna, vilket i och for sig icke ar sanno- likt, finns det ett gott stycke att aterhamta for jordbruks- befolkningen innan den hunnit fatt stadsbefolkningen, och alit talar for att dess fruktsamhet ytterligare kommer att nedga.
Landets fortsatta industrialisering skrider nu framat pa tva
92 AKTUELLA TENDENSER I BEFOLKNINGSUTYECKLINGEN
fronter: jordbruksbefolkningen minskas och industribefolk- ningen vaxer, och samtidigt industrialiseras sjalva jordbruks- befolkningen. Som redan óverallt har kunnat iakttagas, foljer med industrialiseringen ett fórsvagande och utplanande av den gamla naturbundna installningen till familj och fortplantning. Den ersattes snabbt med industribefolkningens motiv och viirde- skalor. Landsbygdens psykologi fórandras just nu kraftigare pa tio ar an tidigare pa arhundraden. Sverige ar redan nu utan tvivel Europas mest ”amerikaniserade” land och blir det an mer om tio, tjugu ar. Den djupare familj esociologiska inneborden av denna forandring skali mera utforligt beróras i vart sista kapitel.
Det finns alltsa foga anledning att rakna med att fodelse- kontrollens utbredning skulle hej da sig infbr vissa av de stora socialgrupperna. Har och var kan visserligen, som Sven Wick- sell understrukit, ett starkt fali i fruktsamhetstalen komma att efterfoljas av en viss stegring. En fodelsebegransning, vilken hastigt satter in i ett nytt folklager, dar de redan bestaende familjerna aro fórhallandevis stora, kan tankas tillfalligtvis bringa ned fruktsamheten i de aldre aktenskapen (och darmed aven det genomsnittliga fódelsetalet) under den niva, som pa langre sikt motsvarar uppehallandet av viss — mindre familjestorlek. Man kan vara benagen att soka ett stod for en sadan hypotes i det forhallandet, att fruktsamheten faktiskt fallit sa mycket kraftigare i de hogre aldersklasserna iin i de lagre. Ar 1931 uppgick fruktsamheten for gifta kvinnor i olika aldersklasser till foljande andelar av motsvarande tal for 1870- talet: for 15—20 ar 99%, 20—25 ar 60%, 25—30 ar 47%, 30—35 ar 38 ®/0, 35—40 ar 31 °/o, 40—45 ar 25 o/0 och 45— 50 ar 20 %. Den utomaktenskapliga fruktsamheten visar en annu mera accentuerad tendens i samma riktning. Denna ut- yeckling — som inom parentes sagt aven visar hur fodelse- begransningen berórt hela socialgrupper och ingalunda som man nagon gang antagit betecknat en generationsolikhet, i det
DEN UTOMAKTENSKAPLIGA FRUKTSAMHETEN 93
att ungdomen skulle vara dess barare — behóver emellertid alls icke tydas pa angivet satt. Det ar faktiskt mera naturligt att i barnafódandets koncentration till de yngre aldersklasserna se en tamligen sjalvgiven och varaktigt bestaende tendens hos en befolkning, som genomgaende inriktar sig pa ett mycket litet barnantal.
En omstandighet att i detta samband sarskilt observera ar den hoga andelen av utomaktenskapliga fodelser i Sverige. For landsbygdens del har den under de sista aren uppgatt till in- emot 15%. I staderna har motsvarande procenttal hallit sig omkring 20 och i Stockholin overskridit 25. Dessa synnerligen hoga siffror — som i fórbigaende anmarkt tillsammans med en del andra data tyda pa att familjen som legaliserad fort- plantningsinstitution inte precis arbetar sarskilt forstklassigt, och som darfor i och for sig skulle vara fórtjanta av storre uppmarksamhet fran de personers sida, som politiskt aro an- svariga for de sociala institutionernas anpassning efter de for- andrade betingelserna — ha for det har behandlade problemet fóljande betydelse.
Aven om man kan antaga, att en viss del av foraldrarna till dessa utomaktenskapliga barn, som forr i varlden kallades ”oakta”, leva i en varaktig fastan icke legaliserad livsgemen- skap av aktenskapstyp, och aven om en viss del av de ovriga foraldrarna till denna kategori av barn kunna tankas ha onskat och frivilligt valt att fa dem, ar det overvagande flertalet av de utomaktenskapliga barnen utan varje tvivel olyckshandelser. I samma man som upplysningen om preventiv- medlen sprider sig och i samma man dessa tekniskt fórbattras, och i all synnerhet om preventivmedelshandeln reformeras, sexualupplysningen fórbattras och fosterfórdrivningen legali- seras, maste man vanta en relativ tillbakagang av dessa fodelser.
De hoga talen for utomaktenskapliga fodelser ar vidare ett av tecknen som tyda pa att den rationella fodelsekontrollen
94 AKTUELLA TENDENSER I BEFOLKNINCSUTYECK E1NGEN
annu ej pa langt nar natt sin slutpunkt ens inom uktenskapen. Med dessa tal for ogonen maste man namligen saga sig, alt det ar ytterst sannolikt, att inte bara utoni men aven inom familjerna fódelsebegransningen annu har ett gott stycke liter, innan den kan vantas av egen kraft góra stopp.
Lagger man samman alit det, som har framh&llits, syii(*s lill- rackligt stod finnas for det pastaendet, att vi for de narmaste decennierna med stórsta sannolikhet ha alt i Sverige motse ett fortsatt fali av fruktsamheten och ett av delta skal orsakat an starkare fali av fodelsetalen an det som redan pa grund av den nu radande abnorma aldersfórdelningen maste intrada. Barn- antalet kommer att minskas, bade emedan kvinnornas frukl- samhet sjunker och emedan antalet kvinnor i den fruktsamma aldern minskas.
Skola fruktsamhetstalen stanna i sitt fali ocli i su fali var?
Om denna fbrutsattning antages vara hallbar, vilket vi h&lla for troligt aven av skal, som i denna boks fortsattning och framfór alit i dess avslutningskapitel skola fullstandigare be- róras pa tal om sjalva arten av familjestrukturens kraftigt pa- gaende fórandring, blir nasta fraga, var fruktsamhetstalen komma att stanna i sitt fali, om de nu overhuvudtaget stanna.
Nymalthusianerna pa attiotalet och kring sekelskiftet ha av naturliga skal icke narmare sysslat med denna fraga. De be- funno sig i en situation, dar de sago folk leva uselt och foda orimligt stora barnkullar, och dar arligen tiotusentals drevos till emigration. Infor denna aktuella situation bringades de att propagera fódelsekontroll. Att denna befolkningspolitiska in- stallning var behjartad och riktig, det inses nu av manniskor langt in i det konservativa lagret. De gamla nymalthusianerna fa antligen i efterhand den upprattelsen efter hatsk och tidvis smutsig fbrfóljelse att finna sina teser fórsiktigt godtagna av konservativa praster, journalister och moralister, eller i alla
NYMALTHUSIANERNAS OPTIMISM
95
handelser av den stora oartikulerade dver- och medelklass- opinionen, som fórr bittert stod dem emot.1
Naturligtvis móttes nymalthusianerna ofta av den invand- ningen, att en nation, som en gang bor jat tillampa fodelse- kontroll i stor skala, knnde vantas fortsatta pa denna strat anda intill ren sjalvfórintelse. Farhagan var emellertid ej aktuell och avfardades av Wicksell sasom ett ”hjarnspóke”. ”Skulle ett stórre antal fódelser nagonsin visa sig onskvart ur hela nationens, alltsa icke blott ur de harskande klassernas syn- punkt, sa kunde ju samhallet rentav sla sig pa att pekuniart understodja barnrika familjer”, sager Wicksell i den Verdandi- skrift, varmed han ersatt befolkningskapitlet fran forsta upp- lagan av sin larobok i nationalekonomi; och han tillagger: ”att i sadant fali nativiteten kunde bli hur stor som helst, skali man vara bra litet manniskokannare for att betvivla”. Detta Wick- sells sista yttrande ar onekligen nagot lattsinnigt, men Wicksell var ocksa egentligen alit annat an manniskokannare. Sjalv hade han i grunden en religióst fargad, puritanskt moralisk installning till tillvaron och han idealiserade sina med- manniskor kraftigt i sarnina riktning. I fodelsekontrollen sag han — vilket han i synnerhet i tidigare ar standigt under-
1 Unga teologer av den modernistiska skolan bor ja oversatta ”fodelse- kontroll” med ”ansvarigt fbraldraskap” ocli utveckla hur den krislna etiken godkiinner bruket av preventivmedel inom aktenskapen, blott etiskt giltiga skal bestaende i hiinsyn till familjen, barnen och sam- hallet aro for handen. Detta ljuder precis, som hordę man Wicksell tala; vad giiller dennes ungdomsskrifter stammer det t. o. m. i fraga om den kristliga rubriceringen. Man gór ofrivilligt den reflexionen, att ett óppnare understrykande av denna succession skulle góra den nya kristna etikens framtradande mera hederligt och trovardigt. Man skulle vidare tillónska den teologiska etiken en stórre vilja och fórmaga att inte bara i efterhand acceptera en socialmoralisk fórandring, sedan striden redan statt och sedvanan for lange sedan fórskjutits, utan aven att styra och leda den moraliska utvecklingen. En sadan vil ja och fórmaga har man inte skadat pa arhundraden, och det ar i sista liand detta, som oavbrutet fórsvagat och fórsvagar kristendomen s^som andlig kraft i modern tid. Dessa moralister reagera i basta fali med ungefar samma hastighet och mottaglighet som den genomsnittstróga borgerliga konventionen, vilken genom dem far sin etiskt religiósa sanktion.
96 AKTUELLA TENDENSER I BEFOLKNINGSUTVECKLINGEN
stryker — en stor uppoffring fran fóraldrarnas sida: en fór- sakelse, en ”avhallsamhet” fran en socialt skadlig handling. En forsakelse ar det ju vanligen inte sa svart alt fa folk att sluta med, menade Wicksell. Dessutom agnade han aldrig saken allvarligare eftertanke: for honom och pa hans tid var ett ned- bringande av fruktsamhetstalen det enda viktiga.
Vissa av de mera spekulativt lagda av dessa den gangna generationens nymalthusianer tankte dock ibland pa framtids- problemet. De anknóto darvid vanligen sina funderingar till de i fórra kapitlet berórda statiskt-mekanistiska forestallningarna om ett ”befolkningsoptimum”. Den underliggande tanken, som emellertid blott sallan fick klart uttryck, var da narmast den, att om manniskorna bara bleve tillrackligt upplysla om de preventiva metoderna och om de sa standigt rationellt bestamde sig for barn eller icke barn, sa skulle befolkningens storlek sa smaningom bringas i ett jamviktslage, vilket dessutom svarade emot ”befolkningsoptimum”. For att fórsta hur de kunde fastna i denna egendomliga tankegang, maste vi erinra oss, att de levde i den liberała epoken. Man var visserligen som bast i fard med att avskaffa Gud, men alldeles utan ”fórsyn” kunde man inte leva. Darfór trodde man, liksom redan pa 1700-talet de mera upplysta hade gjort, pa de natur- liga krafternas harmoniska spel.
Rent teoretiskt ar emellertid denna fórestallning sa ogrundad, som den óverhuvudtaget kan vara. I ett samhalle med nara nog fullt genomford fódelsekontroll, och dar aro vi sannolikt om nagot tiotal ar, styres fruktsamheten av de enskilda man- niskornas privata familjeinstallning: deras personliga benagen- het att satta barn till varlden, vilket ar nagot helt annat an den samhallspolitiska installning, som tar sig uttryck i be- jakandet av ett visst ”befolkningsoptimum”. Och det finns i och for sig alls ingen anledning, varfor fruktsamhetstalen nagonsin skulle stanna pa en sadan hójd, att ett jamviktslage
FRUKTSAMHETSTALEN FORTSATTA SITT FALL
97
intrader, d. v. s. sa att befolkningen icke oavbrutet minskas utan vid viss niva halles konstant.
Man maste erinra sig, att det kravs en ratt hog genomsnittlig aktenskaplig fruktsamhet for en konstant befolknings uppe- hallande (motsvarande en familjestorlek av i medeltal inemot tre barn). Befolkningsstocken uppehalles icke for narvarande; det nettoreproduklionstal som motsvarar 1933 ars nativitetstal kan, sasom redan angivits, uppskattas till blott omkring 725, vilket betyder, att det skulle behóva fodas nastan 40 °/o flera barn an i fjol for att uppehalla en stationar befolkningsstock. An mindre kommer befolkningsstocken att uppehallas efter det ytterligare fali av fruktsamhetstalen, varmed vi av redan an- tydda skal ansę oss bora rakna. Professor F. J. Linders har i en annu icke publicerad statistisk utredning for seminariesak- kunniga sokt pa grundval av de iakttagna tendenserna góra en prognos over barnantalet under de bada narmast fóljande decennierna. Hans prognos — vilken naturligtvis maste bli osaker, sasom han sjalv starkt betonar, men likval ar den sak- raste vi ha — ar helt enkelt skrammande. Medan vart folk anda intill kriget arligen fodde betydligt over 130,000 barn, ar 1926 over 100,000 och i fjol under 85,000, beraknar Linders, att vi redan under femarsperioden 1936 — 40 skola komma under 73,000, 1941 — 45 knappt óver 60,000, 1946 — 50 bara en bit over 50,000 om ens det. Antalet barn i skolaldern skali under 50-talet ha sjunkit till omkring halften. Detta ar avfolkning.
En vid ndgon storlek — oavsett har vilken — uppehallen be- folkning i vart land skulle krava en mycket kraftig stegring av fruktsamheten i efterhand, sedan befolkningen fórst ned- bragts tillrackligt. Nar uppnas en sadan jamvikt? och varfor? och varfor just vid ”befolkningsoptimum”? (Om den teoretiskt suddiga karaktaren av sjalva begreppet ”befolkningsoptimum” ha vi givit nagra antydningar redan i forra kapitlet.)
Studerar man narmare utvecklingstendensen for de under fódelseminskningen liggande personliga motiven och install-
7. — My r dal, Kris i bejolkningsjragan .
08 AKTUELLA TENDENSER I BEFOLKNINGSUTYECK I.lNCEN
ningarna inom den nutida familjen och fórutsattas icke mycket genomgripande socialpolitiska ingrepp av den art, sorn i senare kapitel skali behandlas, tala tvartom alla 'skiil for att frukt- samhetstalens botten- och jamviktslage icke bety der ctt jam- viktsliige for befolkningsstocken utan tvartom en oavbruten och sannolikt snart en relativt mycket liastig befolkningsminskning.
Icke ens om i en given situation varenda medborgare i sin politiska vardering skulle onska en konstant eller stigande folk- mangd, kommer detta att i och for sig paverka fruktsamhets- talen avsevart. Ty dessa bestammas, som redan sagts, icke av folks politiska vardering utan av deras enskilda handlings* beredskap. Och daremellan existerar det foga av omedelbar for- bindelse: att onska samhallet stigande befolkning verkar sal łan till att man fórokar sin egen familj.
Detta ar en av de punkter, dar den liberała filosofi faller samman, som genomgaende sóker bortforklara skillnaden mellan dessa bada artskilda slag av varderingsmassiga install- ningar till livet genom en mer eller mindre klart formulerad och arligt genomtankt, metafysisk sammanslagning av de for ovrigt alltfor rationalistiskt definierade — begreppen ”privatintresset’? och det ”allmanna intresset”. Denna liberała sammanslagning ar falsk. Den politiska varderingen kan visser- ligen paverka den enskilda handlingsberedskapen, men egent- ligen blott indirekt: medelst samhallsingripanden , som skapa eller forinta motiv. Och i detta sarskilda hanseende masie dessa ingripanden fórvisso ga djupt, om de skola vara effektiva.
Man kommer har icke langt genom att harn isa till Frankrike, som ju i langa tider haft en befolkning i viss jamvikt. Fodelse- begransningen i Frankrike stracker sig ju ett arhundrade ti 11- baka. Den satter dar ofta redan fran bórjan in i landsbefolk- ningeu i stallet for som eljest huvudsakligen i stadsbefolkningen och har óverhuvudtaget i denna varldens mest urkonservativa nation haft en helt annan karaktar an i vart land, helt andra sociologiska fórutsattningar. Yar och en, som tittat sig omkring
INGEN NATURLIG JAMYIKT
99
bland franska bónder och smaborgare begriper den saken. Och skulle det moderna komplex av fórandrad familjestruktur och forandrade installningar och vardeskalor, som i vart land fór- knippat sig med industrialiseringen, pa allvar gripa aven det franska folket, sa skali man sannolikt snart finna, att janwikts- laget blott var ett tillfalligt resultat av en relativt egenartad kombination av sociala faktorer och alls icke nagon slags allman naturgiven balans mellan naringsutrymme och befolk- ningsmassa.
En annan omstandighet, vartill man stundom hanvisat for att stódja tron pa ”naturens sjiiMakande fórmaga”, visar sig heller inte vidare respektingivande vid narmare granskning. Man har pekat pa den ”sociala tyngdlagen” och framhallit, hur fódelsebegransningen liksom flertalet andra konventioner och levnadsvanor vanligen fórst bor jat i de bvre samhallsskikten och darefter sjunkit ned i de lagre blott sa smaningom. Nar den natt botten, skulle det tvartom bli fint att ha barn, och aven den familjeinstallningen skulle sjunka nedat i folklagren.
Utan tvivel ligger det nagot i denna tankę. Men vi fa inte forlora blicken for proportionerna. Det finns for det fórsta ingen anledning att forvanta nagon vasentlig stegring av frukt- samheten i óverklassen, icke ens om patriotiska motiv skulle mobiliseras. Vad vi mojligen i Edins undersokningsresultat kunna skbnja, ar ju endast en relaliv stegring i forhallande till de annu lagre talen for de lagre inkomstskikten.
Och man bor vidare icke lita alltfór mycket pa den sociala tyngdlagen i framtiden: hela den socialpsykologiska basen for denna lag forskjutes snabbt. De ”lagre” klasserna bor ja skapa sina egna konventioner och vardeskalor. Den sociala tyngd- lagen arbetar slutligen blott pa basen av mera fundamentala sociologiska forandringar av familjestrukturen. Och den familje- sociologiska utvecklingen visar, som vi i sista kapitlet skola ha anledning att berbra, alls icke nagon tendens att svanga utan tvartom att forstarkas.
100 AKTUELLA TENDENSER I BEFOLKNINGSUTVECKLINGEN
Slutsatserna bli alltsa dessa. Redan for narvarande ha frukt- samhetstalen i Sverige avsevart underskridit den niva, dar de skulle innebara ett uppehallande av en konstant folkmangd. De komma med stórsta sannolikhet att sjunka an ytterligare. En stegring av fruktsamhetstalen till sakrandet av janwikt i be- folkningstalen vid nagon hojd, vilken den an skulle vara, in- trader icke av nagra slags naturliga skal. Hela denna fdre- stallning har aven folkpsykologiskt spelat ut sin roli, i den man den liberała forsynstron avskaffas liksom tidigare den religiósa. Vi sta fóljaktligen infór en alit hastigare avfolkning av vart land, och det ar infor denna framtidsutsikt vi ha att befolkningspolitiskt ta var standpunkt.
Till en bórjan borde man darvid kunna na omedelbar enig- het om att sjiilva det befolkningsstatistiska saklaget och framfór alit de sannolika utvecklingstendenserna borde skyndsamt och ingaende utredas. Av utrymmesskal ha vi i detta kapitel blott mycket ytligt kunnat skildra de fruktsamhetstendenser och fruktsamhetsdifferenser, som aro av betydelse for den pabor- jade avfolkningens beddmande. Redan pa grundvalen av nu bearbetat och tillgangligt materiał kan man komma mycket djupare. Annu djupare kan man komma genom en sarskilt utifran denna synpunkt styrd bearbetning av det rikhaltiga primarmaterial, som innehalles i var folkbokforing. Och delta primarmaterial kan och bór utvidgas i vissa riktningar just for denna yiktiga fragas klarlaggande.
Detta ar emellertid uppgifter som vida óverstiga enskilda forskares och aven yetenskapliga institutioners resurser. Av- folkningsproblemets undersókning maste upptagas av statsmak- terna. Med hansyn till vissa sardrag i de statistiska ambets- yerkens arbetsmetoder ar det darvid troligt, att avfolknings- problemet liksom pa sin tid emigrationsproblemet bór sasom en fristaende arbetsuppgift lamnas at en offentlig ulredning, som yisserligen bór sta i nara samarbete med statistiska central- byran — och bland annat i ratt riktning payerka ej blott plan-
DET STORA AYFOLKNINGSPROBLEMET
101
laggningen av 1940 ars allmanna folkrakning utan aven den fortsatta bearbetningen av 1930 ars folkrakning — men i huvudsak sjalvstandigt och obunden av den statistiska admini- strationen upptaga det valdiga problemet pa ett intensivt och realistiskt, sociologiskt fórdjupat satt.
En sadan utredning av saklaget i avfolkningsfragan skulle komma att behóva utvidgas att gaiła ej blott de demografiska utan aven de socialstatistiska och ekonomiskt statistiska falten. Blott i belysning av de allmanna forsorjnings- och levnads- standardfórhallandena i landet kan detta befolkningsproblem riktigt stallas. Det ar mojligt att statsmakterna iinnu en tid kunna skjuta ifran sig detta stora utredningsproblem. Men i samma man som man mera allmant far pa kann vad som haller pa att ske med var folkstam och i samma man som den paborjade avfolkningens konsekvenser bli tydligare pa de mest skilda omraden — nu senast: alderdomsfórsorjningen, skol- politiken, jordbrukspolitiken, bostadspolitiken o. s. v. — kommer ett krav pa mera ingaende kunskap om laget och ten- denserna att resas i olika lager. Det skali da bli uppenbart att, pa samma satt som emigrationen i fóregaende generation var, sa ar nu avfolkningen vart stora befolkningsproblem, fastan till omfattningen mycket storre och till verkningarna langt ódesdigrare.
102 FRAMTIDENS BEFOLKNINGSPOLITISKA ASIKTSLAGE
FJARDE kapitlet.
Den narmaste framtidens befolkningspolitiska asiktslage.
Fragan galler da harnast, hur manniskor i allmanhet poli- tiskt komma att reagera infór avfolkningen.
En kort tid komma de fiesta kanske inte att fasta sig stort vid det hela. Folk tanker av gammal vana mest pa sjalva befolkningstalen och mindre pa deras rórelsekoefficienter. Och da manniskan sa smaningom blivit ratt langlivad, paverka for- andringsfaktorerna hlott relativt langsamt sjiilva befolkningens storlek. For den allra narmaste tiden ha vi dessutom, som redan papekats, att rakna med ett tillfalligt uppehallande av sjalva fodelsetalen pa grund av den ojamna aldersfordelningen.
Men snart kommer befolkningsstorleken att na sitt h oj d lagę och bór ja mińska och ungefar samtidigt komma fodelsetalen att av den ojamna aldersfordelningen tillfalligt tryckas sarskilt langt nedat. Om da dessutom fódelsekontrollen ytterligare kraf- tigt gripit kring sig, vilket vi har antagit, kommer hela saken snart att diskuteras livligare. Diskussionen kommer att popu- lariseras genom berakningar av de tidpunkter, da svenska folket kommer att ha minskats sa och sa mycket.
Folkhushallets sammankrympning och aldringarnas óvertalighet.
En av fódelsekontrollens verkningar kommer dessutom prak- tiskt att snart visa sig pa ett satt som ar kannbart for envar. Aldersfordelningen ar, som redan flerstades papekats, kraftigt
ETT SENILARE SAMHALLE 103
forskjuten. I den man den overtaliga generation, som nu be- finner sig i medelaldern, bor jar aldras, kommer landet att fyllas av aldringar men inte av barn. Befolkningen vaxer nu bara i de hogre aldersklasserna. Dessa komma att fortsatta att vaxa, annu nar befolkningen som helhet bor jat minskas.
Anda fram emot attiotalet fanns det har i landet omkring 12 personer i aldern 15 — 65 ar pa varje person over 65 ar. Allt- sedan nittiotalet har darefter detta relationstal hallit sig over 7 och kommer att góra det annu kanske ett decennium, var- under de arskullar, som intrada i medelaldern alltjamt aro relativt talrika. Men darefter kommer denna proportion att for- samras for varje artionde till arhundradets slut eller annu langre, om fruktsamheten ytterligare avtager. Aven vid rela- t i vt optimistiska antaganden i fraga om fruktsamheten kommer redan i slutet av 1970-talet denna kvot att ha sjunkit till 4, vilket betyder att vi darefter ha nastan dubbelt sa manga ald- ringar i forhallande till individer i de arbetsfora aldrarna som nu.
Med denna óvertalighet av aldringarna foljer till en borjan ett allvarligt forsórjningsproblem. En relativt storre del av vara inkomster kommer att ga at for att draga fórsorg om alla dessa gamla. Kostnaderna for den sociala och den individuella forsorjningsplikten komma att trycka alit tyngre.
Det ar mahanda ett tecken pa en djupt i den manskliga karaktaren rotad otacksamhet, men ett faktum ar, att saval i de primitivaste som i de mest hogkultiverade samhallen ar det ingen kostnad, som fornimmes mera outhardlig, om den vaxer. Den framstar sa i egentlig mening ”improduktiv”. Folk for- sakar ofta med gladje for sina barn — de se till och med dari garna ett vardigt livsmal — men icke for sina gamla. Natur- ligtvis aro de humana impulserna tillrackligt starka for att de gamla skola bli forsorjda och val forsorjda. Men det kommer att ske under en stigande kansla av olust over landet.
Denna olustkansla 6ver de onormalt manga aldringarna
104 FRAMTIDENS BEFOLKNINGSPOLITISKA ASIKTSLAGE
kommer att bli en icke oviktig bestandsdel i hela den sociala atmosfaren i nasta generation. Konnner nu hartill en annan sak. Vi ha under det sista halvseklets industriella utveckling, som gatt oss alla i blodet och blivit en del av var personlighet, haft att rakna med en standigt expanderande hushallning. Stader ha byggts ut, industrier ha utvidgats: alla kurvor ha pekal uppat. I sjalva detta faktum att vi levat i en sig vidgande hus- hallning har legat ett eggande, utvecklingsdrivande moment.
Det har varit latt att genomfóra rationaliseringar och moderniseringar, sa lange man samtidigt kunnat utvidga. Det har funnits personliga mójligheter att komma in, komina fram och komma upp i ett kvantitativt framatskridande sarnhalle. Utvidgningen har underlattat den sociala klass- och yrkes- cirkulationen. Sjalva produktionskapitalet har mast vaxa. Nu skulle expansionen mera komma att gaiła konsumtionskapitalet, sarskilt for de gamla: alderdomshem i stallet for skolor.
Man bor inte underskatta verkningarna pa stamningen i landet av den expanderande ekonomiens efterfoljande av den sammankrympande. Den tekniska utvecklingen och kapitalbild- ningen ma aldrig sa starkt verka till att mójliggora en for- hattrad forsórjning for oss alla, och den politiska organisa- lionen av samhallet ma omgestaltas sa, att dessa mójligheter battre an nu tillvaratagas. Fa vi emellertid blott planlagga for en hopskrumpnande, sig sjalv awecklande samhallsekonomi, kommer en vasentlig social eggelse att saknas.
Narvaron av alla de for manga gamla — och de bli som redan sagts sarskilt manga, nar vi, som nu befinna oss i medel- aldrarna, bor ja komma upp i de hogre aren — verkar i samma riktning. Aven bortsett fran den del av var generation, som be- hover fórsorjas av det allmanna eller av enskilda narstaende, komma vi att verka i hbg grad tryckande pa livslusten i landet. Nar lakarna och det allmant sundare levnadssattet numera lyckats stegra de gamlas livslangd och halla dem fysiskt spans- tiga upp i alderns sena host, ha de likval kunnat gbra foga
EN SAMMANKRYMPANDE HUSHALLNING 105
at den naturligt framskridande senilitetsprocessen. Denna flod- vag av intellektuell senilitet i det sociala livet, vilken sasom en foljd av den fórandrade aldersfórdelningen om ett par de- cennier maste bor ja stiga i landet, kommer att kannas out- hardlig for den generation, som da star i sin krafts dagar, detta allra helst som vi ganiła da, sasom de gamla alltid gjort, komma att segt hafta vid de sociala niaktpositionerna och vid fórmógenhetsinnehavet. (Vid 1920 ars folkrakning innehades 63 % av formogenheten av personer over 50 ar sarnt 37 % av personer óver 60 ar, trots att den relativa storleken av dessa aldersgrupper samtidigt blott var respektiye 21 och 12%.)
Dessa harav utlosta stamningar komma att ge sin fargton ej blott at den befolkningspolitiska diskussionen utan at hela den sociala utvecklingen under detta framtida skede.
Befolkningstrycket utifran.
Trots den stigande kvoten av aldringar att fórsorja kommer vart yalstand med all sannolikhet att — inom praktiskt be- tydelsefulla granser alldeles oberoende av sjalva befolknings- utvecklingen — pa langre sikt stalla sig alit hógre i jamforelse med vad fallet blir i andra lander. For var del halla vi aven fore, att landets yalstand kommer att kraftigt stegras aven absolut taget, d. v. s. i forhallande till dess nuvarande niva.
De skal som trots krisen och allting annat góra, att vi rakna sa optimistiskt, aro av alltfór yidlyftig och inyecklad art att har kunna redovisas. Vi be vara liisare antaga detta pastaende sasom en forutsattning for det fortsatta resonemanget och understryka darvid, att den forutsattning vi ha bruk for egent- ligen blott galler yalstandet i forhallande till andra lander. Aven de som till aventyrs aro pessimister i fraga om den absoluta valstandsutvecklingen, torde — bl. a. med hansyn till folkets politiska kultur i detta gamla rattssamhalle — medgiva troligheten av var forutsattning betraffande utvecklingen av yalstandsrelationen till andra lander.
106 FRAMTIDENS BEFOLKNINGSPOLITISK A ASIKTSLAGE
Det internationella folkomflyttningssporsmalet kommcr da alt stiga fram som en alit allvarligare sak i svensk politik. Det kommer icke att saknas andra lander med lagre levnads- standard, yarifran folk vill flytta óver. Vi ha bestamt pa kann, att den svenska arbetarklassen i detta spórsmal kommer att reagera sasom den amerikanska. I den man saken redan varil aktuell, har detta aven faktiskt varit fallet. Budę genom silt stdd at efterkrigstidens lagstiftningssparr mot immigrationen och genom vissa direkta aktioner pa arbetsplatserna har den svenska arbetarklassen redan visat klar farg i denna fraga.
Lagg markę till att de enda lander, som med storre sanno- likhet i framtiden skulle kunna bjuda svenska arbetare battre levnadsmójligheter, sasom Forenta staterna och vissa av de brittiska dominierna och kolonierna, efter alit alt doma sjalva komma att tillampa alit strangare immigrationssparrar. Del kommer saledes knappast att av nagra slags bmsesidighets- hansyn foreligga skal till att halla landets granser oppna for utlanningar. (Vi rakna har icke med de andra skandinaviska liinderna. Det ar mojligt att mellan oss och dem av andra skal en storre rórelsefrihet kommer att kunna til lampas. Det fort satta resonemanget kan lika garna gaiła de nordiska landerna som enhet.)
Hur ser en arbetarimmigration till Sverige ut i det konkreta fallet? Jo, helt enkelt som ett forsók av arbetsgivarna — eller ett tillfalle for arbetsgivarna — att genom utsugning av friim- mande arbetskraft pressa ned avtalslonerna inom landet. Detta ar viktigt. Ty aven om man i det abstrakta lagstiftningsarbetet eljest mójligen kunde vinna gehór for mera internationella ideał, sa komma darefter oundgangligen de konkreta fallen, och i fórhallande till dem reagerar man inte idealistiskt.
Hartill kommer att vi av olika skal — som likaledes aro for vidlyftiga att narmare skildra — aven efter krisens over- yinnande med all sannolikhet ha att rakna med en kanske mycket avsevard arbetslóshet. Den permanenta arbetsloshetens
ARBETARIMMIORATIONENS problem
107
fruktansvarda problem kommer, enligt var mening, inte att kunna lósas utom genom mycket djupgri pandę reformer av fór- delningen och produktionen. Och da sadana aven i lyckligaste fali icke genomforas i bradrasket, bora vi rakna med perma- nentarbetsloshetens varaktighet for en avsevard tid framat.
Framfor alit under sadana fbrhallanden ter sig givetvis en frammande invandring olaglig. Den framstar da ej blott sasom ett tryck pa lónerna utan rentav sasom en stegring av arbets- losheten. Den far en desto mera fórhatlig karaktar aven pa grund av det forhallandet, att immigranterna till foljd av sjalva den lagre levnadsstandard, som gor det onskligt for dem att flytta over, komma att te sig sasom i forhallande till svenska arbetare mindervardigt folkmaterial.
Ett jamfórande studium av hur arbetarklassen i Amerika och i det brittiska valdet reagerat i en liknande situation ar har mycket intressant. Att speciellt i Amerika arbetarna icke forran relativt sent formadde genomdriva immigrationsrestriktioner. berodde dels pa att man under sekler hunnit vanja sig vid in- vandringen sasom ett normalt inslag i de sociala fórhallandena, vilket vi i Sverige icke gjort, och berodde dessutom pa att arbetarklassen dar, vilket icke ar fallet hiir, var svagt organi- serad bade fackligt och politiskt.
Man far heller icke glómma, att ett nationellt utbyggt, tam- ligen stelt lonesystem och en omfattande socialpolitik staller landet i vad som inifran betraktat ter sig som en svag stallning gentemot invandringstrycket utifran. Sjalva det socialpolitiska systemet kommer sa att ”krava” ett immigrationsskydd.
Men om vi da sta i den situationen, att vart land bor jar bli ett alltmera efterstravansvart invandringsland, sa kommer den laga fruktsamheten att framsta sasom en nationell fara ocli detta just ur arbetarklassens synpunkt. Denna instiillning ar desto naturligare pa grund av den vagt nationalistiska install- ning, som just odlas av immigrationskonflikten. Men lat oss lamna detta senare spórsmal oppet. Ett misstag ar har icke
] 08 FRAMTIDENS BEFOLKNINGSPOLITISKA ASIKTSLAGE
utom mójligheternas grans. Mycket beror bland annat pa den utveckling arbetarinternationalerna samt hela den internatio- nella byrakratien i Geneve och det internationella fórhandlings- vasendet kunna fórlana at den internationalistiska ideologiem Man skali vara forsiktig med att spa om hopploshet for denna rórelse, hur svarta konjunkturer den nu an genomlever. Men vi skulle vilja vaga den fórutsagelsen, att utvecklingen i fbrsta rummet kommer att ga ut pa en konsolidering inat av staterna (och eventuellt smarre statsgrupper). Utvecklingen gar visser- ligen i ”planhushallningens” tecken, men det ar annu egenlligen blott de enskilda staterna, som erbjuda en tillrackligt homogen kulturbas och som aga den behovliga lagstiftningsmakten for dess genomtvingande.
Vi maste tro, att pa langre sikt pa denna grundval en inter- nationell samverkan kommer att kunna grundas. Motsatsen skulle betyda kulturell och ekonomisk undergang atminstone for Europa. Men vi skola bara inte forestalla oss, att den internationalisering, varpa den yasterlandska kultureliten icke kan sluta att hoppas, nodvandigtvis kommer att innebara nagon slags, i hogre grad an nu genomford fri och atomistisk rorlig- het utan val snarare, i rnanga hanseenden atminstone, en stórre fasthet och rentav stelhet. Det ligger i all organisations vasen. Icke minst maste den fria internationella folkomflyttningen sannolikt anses tillhóra ett forganget skede.
Vi understryka har, att det i denna fraga mycket litet galler, vad vi i och for sig skulle vilja, om vi finge góra om hela yarlden efter var ónskan. Forfattarna till denna skrift hata upp- riktigt alla slags nationella skrankor och ha sannolikt i det han- seendet oyanligt manga meningsfrander i just delta land. Men vi kunna icke ljuga om yerkligheten vid skildringen av faktiska forhallanden och sannolika utvecklingstendenser.
Internationella arbetsbyran i Geneve har yisserligen i hogst seriosa direktórsrapporter diskuterat en friare arbetarmigration (och det till pa kopet inte hara som ett langtidsprogram utan
INTERN ATIONALISM OCH SKANDINAYISM
109
sasom en aktuell krishjalp!). Aven andra instanser i det inter- nationella livet ha nagon gang gjort lapptjanst infor denna ide. Men i den harda verklighetens varld ar den pa avskrivning.
I vart problem betyder det redan sagda framfór alit och huvudsakligen, att det i och for sig finns fullt fog for att — som vi har gdra — behandla den svenska befolkningsfragan sasom ett relativt internt problem. Emigration och immigra- tion kunna antagas inom overskadbar framtid icke stora pro- blemstallningen pa ett for slutsatserna yiisentligt satt. En tam- ligen hard immigrationspolitik kommer sannolikt att foras aven fran svensk sida. Att dock • — om avfolkningen blir mycket kraftig — befolkningstrycket utifran kan bli sa starkt att det spranger denna fórdamning och att da i vidrigt fali aven var fred kan bringas i fara, ar en allvarlig fóljdsats, som har utan kommentarer ma understrykas.
Det ónskemalet ma likval till slut frambaras, att en friare omflyttning mójliggores atminstone mellan de tre i kulturellt hanseende narastaende skandinaviska landerna inbordes. Sverige skulle darvid med all sannolikhet for den narmaste tiden komma att sta som den mottagande staten och bar darfor huvud- ansvaret for hur denna fraga kommer att utveckla sig. Med hansyn till tendenserna pa varldsmarknaden for jordbruks- produkter — sarskilt i England och Tyskland — kan namligen Danmark tankas komma att befinna sig i ett yiisentligt mycket samre fórsórjningslage an Sverige, och en viss utflyttning fran Danmark kan tillfalligtvis komma att te sig ónsklig. Aven det norska folket kan genom yarldshandelns rubbningar befaras komma i svarare fórsórjningslage an vi sjalva.
Fórutsatt att vi i Sverige med vara rikare och fullstandigare naturtillgangar kunna organisera var produktion nagorlunda fornuftigt, kan en immigration fran dessa bada liinder knappast fran nagon synpunkt te sig oonsklig. En nagorlunda fri om- flyttning mellan de tre skandinaviska landerna ar ocksa den fastaste grundyalen — och sannolikt den fdrsta och nódvandiga
110 FRAMTIDENS BEFOLKNINGSPOLITISKA ASIKTSLAGE
forutsattningen — for en ekonomisk och politisk skandinavism, vilken i sin tur ar starkt motiverad icke minst av al Imani kulturella skłil. I langden kommer det med nuvarande tendens till specialisering och differentiering pa alla livsomraden icke att visa sig mójligt att uppehalla fullvardiga nationella k u I- turer pa en sa smal befolknings- och hushallningsbas, som de tre sma skandinaviska staterna var for sig erb juda. Dii viirlden nu — atminstone for den narmaste epoken — spallas upp i ekonomiskt och politiskt relativt avgransade omraden, giiller det att hamna inom ett omrade av rdrelsefrihet, som ar moj- ligast storre an nationen sjalv och som likval icke ar pa det vis stamplat av kullurellt och politiskt barbari och darmed at- fóljande hoggradig risk for instabilitet, som fallet dverallt ar i Mellaneuropa.
Att landets granser dartill i mójligaste grad bora hal las óppna for vara triingda landsman i Finland, i den man den fińska nationalismen gdr dem livet sa surt, att de buska f 1 y t ta over, ar lyckligtvis ett krav, som man i vart land iiven i delta avstangningens tidevarv kan driva sasom praktisk politik. Helst skulle vi vilja se hela den fińska nationen innesluten i denna nya skandinavism, men utsikterna for Finlands inbegripande i en nordisk gemenskap aro med radande utveckling i detta land synnerligen sma.
Ett annat krav ar att vi i mójligaste man och med tacksamhet bora taga emot — om inte hela flyktingstrommen fran diktatur- landerna, vilket ar orimligt — sa likval den fataliga och fran genomsnittssynpunkt individuellt overvardiga krets av veten- skapsman och kulturarbetare, som nu pa grund av sin ras, sin religion eller sin politiska overtygelse drivas ut och i sin nod soka sig hit. Vi saga att detta ar krav, som annu praktiskt kunna resas och forsvaras i detta land, men maste med sorg och skam bekanna, att det ar mycket ovisst, i vad utstrackning de faktiskt kunna genomdrivas. Icke minst de ”akademiskt bil- dade” samhallsgruppernas fackforeningar — anda ned fran
INFOR AYFOLKNINGEN
111
studentfóreningarna — aro ivrigt verksamma i motsatt riktning, och de ha redan producerat hogar av arkivalier, ur vilka det morkaste trangsinne talar.
Den framtida befolkningspolitiska installningen.
Kvar star emellertid alltjamt den betydelsefullare fragan: hur kommer det svenska folket att befolkningspolitiskt stalla sig infór den fallande fruktsamheten, den alit hastigare sjun- kande befolkningsmangden och den hotande relativa avfolk- ningen av landet?
Det ar mójligt och kanske rentav troligt, att det stamnings- liige, som atfoljer bade den forandrade aldersfordelningen och den internationella migrationskonflikten, i och for sig och i sin man kommer att verka till ett mera positivt intresse for de egna befolkningstalens vidmaklhallande. Sakert ar det emellertid inte, och dessa bada faktorer, viktiga i och for sig, aro i alla handelser icke utslagsgivande vid besvarandet av den fraga, som det nu galler att utreda.
Rent allmant kan man som svar pa huvudfragan val till en bórjan vaga pasta, att personer av den allmanna politiska in- stiillning, att de redan tidigare kanslomassigt motsatt sig ny- malthusianismen, aven i fortsattningen bli benagna att se en landsfara i den sjunkande fruktsamheten (atminstone tills de mera klart se de socialpolitiska konsekvenser av en sadan poli- tisk installning, som det ar denna boks uppgift att utreda).
Men den langt intressantare fragan ar: hur kommer det andra lagret att reagera? Hur kommer man att stalla sig i de folk- grupper, som tidigare asiktsmassigt mer eller mindre bestamt stótt den nymalthusianska propagandan och som óverhuvud- taget vant sig att lagga en radikal syn pa samhallsforeteelserna? Framfor alit: hur kommer den socialistiska arbetarklassen att se pa fragan?
112 FRAMTIDENS BEFOLKNINGSPOLITISKA ASIKTSLAGE
En lang tid komma de socialt radikala att i stor utstrackning reda sig med den mojligtvis begripliga men ocksa absolut nega- tiva satsen, att en stor befolkning i och for sig icke kan vara ett samhallsvarde att efterstrava. Detta ar den garnla kamp- signalen mot befolkningschauvinisterna vid tiden for ny- malthusianismens egentliga genombrott. Allting ar dock rela- tivt, och nar befolkningstalen ordentligt bor ja dala, kommer hela den fdrkunnelsen att lata bra ihalig. For var del balia vi for sannolikt, att opinionen kommer att sviinga, och att man icke minst i de politiskt radikala socialgrupperna kommer att bli intresserad av att finna medel att halla fruktsamheten uppe. Vi tro sa av manga skal. Men det ar i forsta hand ett, som har till en bbrjan skali framdragas.
Ett faktum ar, att de enda verkligt effektiva medlen att balia fruktsamheten uppe besta i genomgripande fórdelningspolitiska, socialpolitiska och produktionspolitiska reformer. Det liiger, som redan av andra skal har hela sin stravan inriktad pa en utveckling i denna riktning, kommer icke att kunna undga en stigande forstaelse for ett syftemal, som dari maste soka sitt enda medel.
I det motsatta lagret kommer heller inte i fortsattningen att saknas personer, som grubbla óver hur fruktsamhetstalen skola kunna bringas upp. Deras uppgift ar emellertid inte den lattaste, savida de inte grundligt fórandra hela sin socialfilosofi. Att hjalpa upp fódelsesiffrorna med preventivlagar och annan strafflagsexercis, kommer att visa sig mer och mer orimligt. Sjalva tanken att dylika metoder skulle vara resultatbringande har blottat en fórvanande okunnighet om hur djupt de socio- logiska orsakerna till det man vill andra aro rotade.
Orsakerna till att fódelsetalen sjunka ligga namligen narmast i familjeinstitutionens fórandrade sociala struktur och fór- andrade socialmoraliska innehall. Agitationen for och emot barnbegransning har har kunnat spela rollen av utlósande moment. Men i det vasentliga svarar, som redan i fóregaende
SOCIOLOGISKA PERSPEKTIY
113
kapitel antytts, denna fórandrade installning till an djupare liggande fórandringar av sjalva den sociala och ekonomiska grundvalen for familjebildningen, fórandringar som i vart land fóljt industrialiseringen i sparen. De sjunkande fruktsamhets- talen beteckna egentligen ingenting annat an svarigheterna att anpassa den gamla, fran tidigare produktionsperioder nedarvda familjeinstitutionen till dess nuvarande miljó, som ar det moderna ekonomiska och sociala livet. Och om man icke ser till att man battre anpassar denna sociala och ekonomiska bas till familjebildningen, sa kan det mycket val handa, att rasen gar det sjalymord till mótes, varom man profeterat.
Lat oss titta ett ógonblick pa dessa nya motiv och install- ningar, sadana de, uttryckta i asikter och talesatt, kunna studeras var som helst. Barn betyder utgifter i langt hógre grad nu an fórr under sjalvhushallets dagar. Utrymmet ar dyr- barare an fórr, kraven pa uppfostran aro stórre, utsikterna for arbetsanstallning framsta ovissare, liksom givetvis aven det nyttiga arbete barnen fórr utfórde i hemmet nu ar mindre pa- kallat. Och utgifter vager man dessutom mera an fórr, vilket ar annu viktigare.
Fórr hade vi ett stabilt standssamhalle med tamligen stel social lagring och fóga kommunikation mellan de olika skikten. Standssamhallet var vidare moraliskt bejakat sasom traditio- nellt. Man levde sitt liv bland likar, och detta liv fórlópte tamligen ofórandrat fran generation till generation. Industriali- seringen har nu rórt om i det gamla standssamhallet. Man be- finner sig i livlig kommunikation bade uppat och nedat. Man stravar allmant att hója (och ej blott uppratthalla) sin rela- tiva levnadsstandard, och barn aro darvid en horda. Gór man mannę i allmanhet klart for sig, att denna stravan till alltjamt stegrad leynadsstandard egentligen ar ganska ny? Den existe- rade icke mera utpraglat i det gamla bonde- och hantverks- samhallet; den existerar fortfarande knappast i statarklassen.
8. — M y r dal, Kris i befolkningsjragan.
114 FRAMTIDENS BEFOLKNINGSPOLITISKA ASIKTSLAGE
Det ar denna stravan efter stegrad standard, som ger grund- ackordet i var tids sociala mentalitet. Inom detta av industriali- seringen framdrivna utvecklingsfórlopp ha vi att liigga markę till, hur framfor alit kvinnorna beróvats stórre delen av sina ekonomiska funktioner fran det fórkapitalistiska samhallet. De ha i stor utstrackning numera att soka dessa sina funktioner i naringslivet. Och om de stanna i hemmet, sa góra de det trots en dragning ut. Hemmet binder dem i sa fali mest genom barnen och traditionen, men icke sasom tidigare genom vissa direkt ekonomiska funktioner. Dessa ha namligen franlagits kvinnorna i sarnina man naturahushallningen avlósts av modern arbetsfórdelning och arbetsspecialisering.
Det fóreligger alltsa har ett nytt motiv for kvinnorna, ett motiv som psykiskt ar i yerksamhet, vare sig det faktiskt fór- mar driva dem ut i naringslivet eller icke. I rationaliserad form kan man ge uttryck at detta motiv genom att saga, att det nu fórnimmes langt ”hindersammare” for kvinnorna att fóda och uppfostra barn; hindersammare namligen fran synpunkten av denna nya, i sista hand tekniskt och ekonomiskt betingade vilje- komponent. Med urbaniseringen, bosattningen i stadslika sam- hallen, blir mójligheten att lamna barnen att skóta sig sjalva dessutom mindre, vilket i och for sig ókar deras hindersamhet. I de nagot hógre samhallslagren ha kvinnorna vidare ”eman* ciperats”: stegrat sina krav pa sjalvstandigt socialt liv i an vidare mening. Denna installning griper snabbt omkring sig. Den lóper i takt med fórandringen av kvinnornas roli i det ekonomiska livet.
Om man vill stoppa fódelsetalens fali, finns det darfór intet annat medel an att sóka fórskjuta hela detta nya komplex av psykologiska motiv for en nastan till barnlóshet driven fódelse- begransning. Man maste nedbringa den extra kostnaden att ha barn for att mińska det hinder barnen nu utgóra i familjernas stiindiga stravan att fórbattra sin standard. Och man maste góra barnen mójligast fóga hinder samma for kvinnorna i deras
FAMILJ OCH SOCIALPOLITIK
115
nya sociala liv. Delta ar en avsiktligt krass formulering av det socialpolitiska problem, som den hotande avfolkningen reser.
Det galler helt enkelt att systematiskt fórandra familjeinstitu- tionens sociala och ekonomiska basis och darmed aven dess struktur och innebórd. Vi ma darvid dra oss till minnes, att familjen redan har fórandrats pa grund av industrialiseringen ; dar pa aro bland annat de sjunkande fruktsamhetstalen ett tecken. Har ar blott spórsmalet, om man skali lata familjen stanna i denna halva kompromiss mellan nedarvd tradition och fórandrade ekonomiska yillkor.
Detta ar en sak, som vara konservativa moralister alltfór ofta glómma. Det ar namligen fullkomligt omojligt att ga till- baka — lika omojligt och av enahanda skal, som det ar omoj- ligt att backa den kapilalistiska produktionsordningen till bonde- och hantverksstadiet. Pa ett eller annat satt anpassa sig de sociala institutionerna standigt efter de fórandrade ekono- miska betingelserna. Men det finns manga slag av anpassningar, och vissa benamna vi felanpassningar.
Lyckligtvis kunna vi inom vissa granser styra anpassnings- fórandringarna. Man later icke ett brutet ben laka ihop bur det vill; man spjalar det. Ali fornuftig politik ar nu djupare sett ingenting annat an en oavbruten stravan att lappa ihop och intelligent anpassa de sociala institutionerna till fórandrade tekniska och ekonomiska fórutsattningar. Inriktningen av denna stravan bestammes av de politiska installningarna. Det ar dar- fór dessa maste studeras for att kunna tas till utgangspunkt. Men har man dem sa givna, kan man komma tamligen langt genom att resonera i termerna mai och medel.
Vill man stoppa fruktsamhetstalens fali, finns det ingen annan vag an en mycket radikal fordelnings- och socialpolitik, och denna kan i sin tur icke genomfóras annat an pa basen av en radikal produktionspolitik, som stegrar produktionens effek- tivitet till niva med de tekniska mójligheterna. Problemet skali mera ingaende upptagas i de fóljande kapitlen. Har ma blott
116 FRAMTIDENS BEFOLKNINGSPOLITISKA ASIKTSLAGE
papekas, att den stigande politiska och sociala upplysningen bland de breda massorna och den fórbattrade ekonomiska grundvalen for nationens gemensamma liv i alla handelser och helt oavsett det befolkningspolitiska motivet kommer att stegra fordringarna pa en effektiv och darfór kostsam socialpolitik, samtidigt som dc tekniska och organisatoriska forandringarna komma att driva fram kraven pa en radikal omlaggning av produktionen i socialistisk riktning. Har kommer utan tvivel en sammankoppling av politiska motiv och intressen att aga rum.
Problemet om familjens nygestaltning kommer med andra ord att vavas in i den fórdelningspolitiska, socialpolitiska och produktionspolitiska diskussionen. Hela befolkningsfragan kommer att stalla sig alldeles annorlunda, nar man mera all- mant gjort klart for sig, att den mycket langt drivna barn- begransningen, varemot utvecklingen bestamt pekar — det barnlosa aktenskapet eller enbarnsaktenskapet — egentligen omójligt kan te sig sasom ett mera allmant omfattat ideał for ett fritt folk, som lever under lyckliga sociala och ekonomiska forhallanden, ett folk, som har klokhet och kraft nog att sa bestamma over sitt ekonomiska liv, att ingen redlig medborgare behover leva i godtyckligt, klassbetingat beroende och i otrygg- het for sin materiella existens. Denna tendens till standig och hastig befolkningsminskning kommer da for alit flera med- borgare att framsta sasom en del av den allmanna disharmoni i den manskliga samlevnaden, som rader under sjalva det dyna- miska overgangslaget fran patriarkalisk fórkapitalistisk tradi- tion óver liberalkapitalistisk individualism till en mera plan- massigt uppbyggd socialistisk folkgemenskap pa bredaste demo- kratiska grundval.
Och sedan nymalthusianismen sa lopt linan ut skali det visa sig, att befolkningsfragan fórvandlats till det slagkraftigaste argumentet for en djupgaende och radikal, socialistisk om- gestaltning av samhallet. Befolkningsfragan kommer att maktigt resa det politiska kravet, att de sociala fórhallandena i vart
SOCIALISM I BEFOLKNINGSFRAGAN
117
land skola fórandras darhan, att medborgarna pa nytt vilja satta tillrackligt manga barn till varlden, for att vart folk icke skali do ut.
Vi erinra om att Malthus, da han for ungefar ett och ett halvt sekel sedan skickligt upprullade hela denna fraga, som sedan dess burit hans namn, tvartom avsag och for en tid verkligen lyckades att smida ett dódligt vapen emot den socia- listiska radikalismen och till fórsvar for de borgerliga in- stitutionerna familj, klasskillnader och egendomsolikheter. — Sadana óden ha understundom de stora politiska stridsfragorna.
118
DET SYENSKA FOLKETS LEYNADSSTANDARD
FEMTE KAPITLET.
Det svenska folkets levnadsstandard.
Barnbegransningens utbredning star saledes i narmaste sam- band med en standig stravan inom alla folklager alt na en stegrad levnadsstandard. Det ar denna stravan, som mer an kanske nagot annat utmarker det samhallstillstand av alltjamt pagaende industrialisering och rationalisering vari vi befinna oss, och som skiljer det fran tidigare historiska perioder. For att kunna forsta och socialpolitiskt vardesatta denna slravan maste man till en bórjan aga nagon kunskap om den levnads- standard, vara de breda lagren av det svenska folket for nar- varande faktiskt ha att leva.
Loner och inkonister.
I forsta hand skulle det darvid vara av intresse att narmare kunna ange familjeinkomstens storlek for olika samhallsklasser. De statistiska mójligheterna aro emellertid mycket begransade. Var inkomststatistik grundar sig som bekant pa de for beskatt- ningsandamal fóreskrivna sjalvdeklarations- och taxerings- forfarandena. Detta statistiska materiał ar icke det allra basta. I allmanhet kan man utga fran att inkomstuppgifterna av olika skal bli nagot for laga. I stort sett torde resultatet dock vara nagorlunda rattvisande. Vid bedómandet av alla inkomstupp- gifter har man emellertid att a andra sidan komma ihag, att i vart land till skillnad fran t. ex. de anglosaxiska landerna, bade den statliga och framfór alit den kommunala inkomstbeskatt- ningen lagger beslag pa en avsevard del av aven de mycket sma inkomsterna.
VAR INKOMSTSTATISTIK
119
Den sista tillgangliga fullstandiga analysen av inkomststati- stiken finnes i 1920 ars folkrakning. Detta ar var dock i in- komsthanseende foga normalt, och dessutom ligger det nu snart ett och ett halvt decennium tillbaka i tiden. En liknande be- arbetning gjordes yisserligen aven vid folkrakningen 1930, men annu finnas dessvarre blott inkomstuppgifterna bearbetade och publicerade for tolv lan och Stockholms stad.1 I brist pa annat materiał fa vi emellertid tills vidare halla oss till resultaten av denna begransade bearbetning, vilken for óvrigt aven den bór jar bli fóraldrad. Det ar — detta anmarkt inom parentes — ett genomgaende fel med den svenska officiella statistiken, att i den man den óverhuvudtaget ger sig in pa en nagorlunda omfattande och intensiv analys av sociala fórhallanden — och var befolkningsstatistik ar verkligen sedan nara tva arhundra- den fórebildlig for hela varlden — sa fardigstallas resultaten i regel sa langsamt, att de hinna bli fóraldrade, innan de góras tillgangliga for praktiskt bruk. Till nagon del ligger denna langsamhet i sakens natur: ingaende undersókningar góras icke óver en natt. Men till vasentlig del ar orsaken en bristande tidskoncentration, vilken dock i hóg grad skulle kunna genom- fóras utan stort ókade kostnader (och ofta rentav till lagre kostnader beroende pa att de hógre kvalificerade tjanstemannen kunde utnyttjas att pa en gang leda mer underordnad arbets- kraft), lat vara att da dessa kostnader icke lika liitt skulle kunna utspridas pa flera ar.
Av hela folkmangden i denna del av riket, som uppgick Liii 2,852,289, voro 1,006,750 man och 533,156 kvinnor redovisade sasom ”yrkesutóvare”. Den sammanlagda inkomsten var 2,625,678 tusen kronor, medan fórmógenheten uppgick till 8,422,851 tusen kronor. Detta betyder, att inkomsten per person i genomsnitt skulle ha varit óver 900 kronor, varemot svarar en genomsnittlig fórmógenhet av ej fullt 3,000 kronor.
1 I Statistisk arsbok 1934.
120
DET SYENSKA FOLKETS LEYNADSSTANDARD
Detta urval av Stockholms stad och tolv lan ger dock i sa matto en skev bild, som de fattigare delarna av landet aro starkt underrepresenterade. I 1920 ars fullstandigare analys visar det sig aven, att den genomsnittliga inkomsten per person ligger 9 och den genomsnittliga fdrmógenheten hela 12 °/o lagre for riket an for de tolv bearbetade lanen och Stockholm. Utga vi fran att relationen skulle vara densamma 1930 som 1920, skulle ar 1930 den genomsnittliga inkomsten i hela landet blott ha varit omkring 840 och fdrmógenheten 2,600 kronor per person. De i fortsattningen anfórda inkomst- och fórinógenhetstalen aro erhallna genom en liknande extrapolering. Det bór papekas, att den procentuella fórandringen blir betydligt mindre, da den beriiknas for sarskilda yrkesgrupper. Stockholm och de tolv lanens hógre inkomst- och fórmógenhetslage beror namligen till vasentlig del darpa, att deras befolkning innehaller betyd- ligt fler personer i yrken med genomsnittligt hógre inkomster och fórmógenheter och farre personer i yrken med lagre in- komster och fórmógenheter. Naturligtvis utgór emellertid den omstandigheten, att ej fullt halva materialet ar bearbetat en ytterligare anledning till alla de óvriga att taga dessa inkomst- och fórmógenhetsuppgifter med mycket stor reservation.
Antaga vi nu, att befolkningen kunde uppdelas pa familje- hushall bestaende av man, hustru och tva barn, skulle 1930 pa varje sadan normalfamilj ha kommit en inkomst av omkring 3,350 kronor och en fórmógenhet av inemot 10,400 kronor. En sadan berakning ar emellertid i och for sig alldeles fiktiv. Den motsvarar icke den genomsnittliga familjestorleken. Av de per- soner, som detta ar fórtjanade inkomster eller hade fórmógenhet, voro vidare ett avsevart antal ogifta, ett annat antal voro visser- ligen gifta men hade intet eller bara ett barn, medan samtidigt nagra hade flera barn an tva.
Genomsnittsberakningen ar emellertid fóga upplysande aven av ett annat och viktigare skal. Bade inkomst- och fórmógen- hetsfórdelningen i samhallet ar synnerligen ojamn, i det att ett
GENOMSNITTLIG INKOMST
121
fatal personer ha mycket stora inkomster och fórmogenheter. Den stora mangden av medborgare fa no ja sig med desto mindre inkomster. Och blott en mindre del av dem ha óver- huvudtaget nagon fórmogenhet. Av fórmógenhetsagarna ha i sin tur det stora flertalet blott en mycket liten fórmogenhet. Frań den har anlagda befolknings- och socialpolitiska syn- punkten aro icke de personer av intresse, som sitta med de stora fórmógenheterna och de stora inkomsterna, utan tvartom den stora mangden av medborgare i sma omstandigheter.
Se vi darfór till de sarskilda yrkesgrupperna av folket, dar inkomster och fórmogenheter icke kunna vantas vara sa hóga, fa vi ocksa fram en helt annan bild. Till en bórjan skulle det da vara av intresse att studera bondeklassens ekonomiska stall- ning. I den nu publicerade statistiken for 1930 aro emellertid hemmansagarna sammanslagna med godsagarna, varjamte bón- dernas hemmavarande barn och anhóriga óver 15 ar blott redo- visas tillsammans med en mangd andra kategorier. For ar 1920 ha vi visserligen mer differentierade uppgifter, men sarskilt for bondeklassen ha de ekonomiska fórhallandena andrats sa vasent- ligt, att dessa gamla uppgifter icke aro av stórre varde for fragans belysande. Da dartill den pa taxeringsuppgifter grun- dade inkomststatistiken sarskilt for bondeklassen av andra skal maste antagas mindre rattvisande an for lóntagare, maste vi